Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 ; Elfringen.
börjat gråna starkt, och som vid den ena tin-
ningen hade en aldeles hvit slinga.
Man stod undrande, spörjande, beklämd
inför denna naturens sällsamma motsägelse:
— ett gammalt barn, en vissen knopp. Men
så småningom vek beklämningen och den
frid. den hemliga lycka, som låg utbredd
öfver hela hennes väsende, meddelade sig åt
en sjelf.
Hon kallades »tokiga fröken.» Hennes
sinnesförvirring bestod dock egentligen endast
i en slags själsfrånvaro, deri att hon lefde
i en verld främmande för alla, som omgåfvo
henne, lefde som innesluten af en krets, hvil-
ken hvarken hon eller de kunde öfverskrida.
Hon förstod icke, då de talade till henne, —
eller det var snarare, som om hon icke hörde
det; de förstodo icke hennes tal, och som de
ansågo sig sjelfva för kloka, måste de be-
trakta henne som tokig.
Hela vintern var- hon aldeles osynlig;
från det den första snön föll tills den sista
drifvan smalt, lemnade hon icke sitt rum.
Men under sommaren såg man henne ofta,
ty då lefde hon hela dagarne uti skog och
mark. Om man då mötte henne och helsade,
fick man alltid ett vänligt leende igen: men
det var fåfängt att tala henne till, det var
som om hon icke hörde det. Var deremot
vädret vackert och hon sjelf derföre vid ljust
lynne — ty den stämning, som hvilade öfver
naturen, afspeglade sig alltid på hennes an-
sigte — kunde det hända, att hon sjelf började
tala, och då talade hon på ett egendomligt,
fantastiskt sätt om allt som omgaf henne, —
om luften och träden, om vinden och fåg-
larnes sång, om gräset på marken, tills hon
- plötsligt tystnade, som om hennes uppmärk-
samhet dragits till ett fjerran, för de andra
ohörbart ljud, hvarpå hon åter fortsatte sin
väg med blicken fyld af osynliga ting. Men var
det oväder i naturen, då var äfven hennes
ansigte förmörkadt, dock icke af någon egen
sorg, ty samma frid, samma hemliga lycka
gaf äfven då sin prägel åt hennes väsende,
endast som om” det fans ett förenande band
mellan henne och naturen, så att hon måste
känna med den.
Folket i trakten betraktade henne med
en fruktan, blandad med vördnad, de tyck-
tes anse henne stå i förbund med de osyn-
liga naturväsenden, som de ännu trodde på,
trots katekes och »kyrkherre» - Hon är elf-
tagen, brukade man säga med en hemlighets-
SN
full min; länge dröjde det dock, innan jag
lyckades få reda på hvad detta »elftagen»
betydde.
xx +
ok
Det var hennes bror, som berättade mig
det. Han var nästan i allt en motsats till
henne. Han var stor och groflemmad med
ett barskt, skäggigt ansigte och en röst, som
alltid lät vred. I första ögonblicket gjorde
han intrycket af att vara en tyrann i smått,
men såg man närmare på honom, upptäckte
man något godt och vänligt, en smula tung-
sint i blicken, som snart lät det påtagna,
barska uppträdandet komma på skam.
Han var landtbrukare, omkring fyrtio år
gammal, ogift. Utom systern hade han sin
gamle far i huset, en faster, tvenne ogifta
kvinliga kusiner och en ung odåga till brorson.
En vacker eftermiddag under högsom-
maren gick jag tillsamman med- honom öfver
en stor äng, som folket just höll på att slå.
Fem karlar skötte liarne, lika många
kvinnor gingo hakom och räfsade. Solen låg
hett på, liarne blixtrade, karlarnes skjortär-
mar och kvinnornas linnen sågo nästan hvita
ut i solskenet och det tjocka, höga gräset
föll för de regelbundna slagen, fyllande luf-
ten med en söt, varm doft af klöfver.
Vi stannade ett ögonblick och sågo på
arbetet. — Det såg så friskt, så sundt och
gladt ut, karlarne "borde vara trötta, ty de
hade slagit allt sedan morgonen, men de pra-
tade likväl muntert, då slaget var slut och
de stannade för att hvässa liarne, — och ut-
trycket i min följeslagares ansigte stod i sam-
klang dermed. - Då han sade: »det är
ett präktigt bergningsväder?» ljöd det in-
gen småaktig, egennyttig glädje i dessa ord:
väl tillfredsställelsen öfver att få in sitt hö
ordentligt, men en annan större och djupare
glädje på samma gång, — samma glädje,
som fylde luften och marken omkring oss
med jublande röster, fåglarnes kvitter och
syrsornas. svirrande.
Vi fortsatte vår väg öfver den. ännu
oslagna delen af ängen, följande en smal
gångstig 1 gräset.
Midt på ängen stod en stor ek och rundt
omkring den var det i gräset en egendomlig,
mörk ring af ungefär en fots bredd. Jag
gjorde honom uppmärksam -derpå och frågade,
hur det kom sig.
— Det der, — svarade han, — det är
elfringen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
