Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framå t. 79
— HElfringen?
— Ja, så kallar folket det. Man vet
icke, hvaraf den har uppkommit, gräset der
är alltid mörkare än det andra och ofta
längre, men folket säger, att det är elfvorna
som dansa der om nätterna. Det är också
skrock förbundet med den, det sägs, att den,
som klockan 12 på natten, ja, några säga
till och med klockan 12 på dagen, vågar öf-
verskrida ringen, råkar i elfvornas våld; lif-
vet låta de honom väl behålla, men då han
åter lemnar ringen är hans förstånd förvir-
radt af den yrande dansen och det kommer
aldrig åter. — Han är elftagen.
— Elftagen? Så säger man ju om eder — —
— Om min syster, menar ni! — ifylde
han, i det han såg upp med ett något tvun-
get leende. — Ja, hon är elftagen!
-— Men ni tror väl icke —!
— Jag, — svarade han häftigt, — nej,
jag är ju en upplyst menniska, som det kal-
las, jag tror icke på skrock. Men folket tror
det, — och hon tror det!
— Tror hon det sjelf?
— Ja, — svarade han kärft, liksom
ville han afbryta samtalet. Men efter en
stunds tystnad återtog han:
— Jag vet för resten inte, hvarför jag
inte skulle kunna berätta er det.
Han var åter tyst en stund och började
så berätta med en röst, som hade förlorat all
den vanliga sträfheten.
— Det är nu för tio år sedan, som min
syster drabbades af en stor sorg, en sådan
sorg, som aldrig åter kan utplånas ur sinnet,
derför att den berör det, hvarigenom vi lärt
o88 att se allt annat i lifvet i dess sanna
ljus, att tro på det och älska det. Jag vet
icke, om ni förstår mig, jag uttrycker mig
kanske illa, men ...
Han afbröt sig och fortsatte så åter
hastigt:
— Hon var då endast aderton år och
det var hennes första möte med det hårda
och obarmhertiga i lifvet. Vi trodde, att hon
skulle dö deraf; hennes lynne hade alltid
varit häftigt och exalteradt, och hennes för-
tviflan var gränslös. Ni kan icke göra er
ett begrepp derom, hennes sinne var som ett
enda blödande sår, hvarje förnimmelse, hvar
känsla, hvar tanke förorsakade henne en olid-
lig smärta, allt det, som omgaf henne, som
hon känt och hållit af sedan barndomen, hade
nu med ens blifvit henne förhatligt och hon
led af att icke kunna undfly det; vi, som
älskade henne, vågade knapt tala till henne,
än mindre söka trösta henne, vi måste lemna
henne åt sig sjelf och se på, hur hon led,
ty vi fruktade, att hon annars skulle kunna
hata äfven oss.
Detta varade en månad och på denna
tid förändrades hon från en ung, blomstrande
flicka till hvad hon nu är. De tio år, som
sedan följt, hafva gått spårlöst förbi henne.
Sent en kväll, då jag redan gått och
lagt mig, hörde jag hennes smygande steg i
farstun, hörde henne öppna dörren och gå
ut. En tanke slog mig, som jag icke vågade
tänka ut; jag sprang upp ur sängen, kastade
på mig kläderna och skyndade ut. Men då
var hon redan försvunnen. Jag ropade henne,
jag letade, jag sprang som en galning, för-
gäfves! Jag trodde, att jag aldrig skulle få se
henne mer.
Den följande morgonen återkom hon lik-
väl, och då var hon sådan som hon nu är.
Han tystnade och jag väntade en stund
förgäfves på att han! skulle fortsätta. Slut-
ligen frågade jag:
— Hvad hade då händt?
Han skakade på hufvudet.
— "Det vet jag inte; ingen hade sett
henne, och af henne kunde vi ju icke få
veta det, hon var ju icke klok mera, — Han
log åter, nästan ironiskt, tyckte jag. — Hon
har nog sin historia om det, men den .
ja vänta, — afbröt han sig hastigt, — ni
skall få höra den af henne sjelf. Se, der
är hon!
Han stannade och pekade uppåt en
skogsbacke, som tog vid, der ängen slutade.
Gränsen bildades af en rad höga granar, och
under en af dessa satt hon.
— Kom, -— sade han, — hon berättar
det gerna, och ni skall nog inte skratta åt
henne. — Han gick före mig uppåt backen.
Då vi kommit närmare henne, hviskade han:
det är vackert väder i dag, ser ni! Och han
pekade på henne.
Hon satt lutad mot stammen med hän-
derna hopknäpta i skötet och hufvudet något
tillbakaböjdt. Ögonlocken voro sänkta, och
nu, då jag icke såg den smärtfulla blicken,
förvånades jag öfver det uttryck af hel, obe-
gränsad lycka, som låg utbredd öfver hennes
ansigte. Det var som om hela sommarafto-
nens skönhet och frid återspeglades derur.
Då vi kommit fram till henne, såg hon upp,
och då ängslade de onaturligt stora ögonen
och störde det förra intrycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
