- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
80

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

80 ; Elfringen.. — Literaturens konst och tendensen.

Hon nickade vänligt först åt brodern,
sen åt mig. Vi satte oss bredvid henne:
det var så svalt och skumt under de täta,
mörka granarne, och framför oss låg den sol-
belysta ängen.

— Anna, — sade brodern helt tvärt,
utan någon förberedelse, — herrn här tror
inte på elfvorna.

Hon såg på mig, och jag betogs af en
känsla af brottslighet, jag kände, att jag rod-
nade. Så skakade hon medlidsamt på huf-
vudet, men sade ingenting.

Under den tystnad som nu följde, hör-
des endast några långa, utdragna hvisslingar
af en fågel i trädet ofvanför oss. Då äfven
de tystnat, vände hon sig till mig och frå-
gade:

— Hörde ni?

Jag nickade.

— Förstod ni också?

Jag såg förundrad på henne och visste
icke, hvad jag skulle svara. Men hon tyck-
tes icke heller vänta något svar, utan fort-
satte strax:

— Nej, ni kunde inte förstå, derför att
ni är utanför ringen. Men jag förstod det!
— sade hon med ett lyckligt leende. — Det
har elfvorna lärt mig. Så länge de äro hos
mig, förstår jag allt, och de äro alltid om-
kring mig, alltsedan jag kom innanför ringen.
Det är synd om er, som inte tror på
dem. Jag trodde inte heller på dem förut,
men ändå gick jag innanför ringen, af trots,
derför att jag tänkte, att kanske ändå, — —
ser ni, jag hade så ondt här, och här, —
sade hon och lade handen på bröstet och på

hufvudet. — Man säger, att elfvorna göra
en ondt, om man stör dem i dansen. Det är
inte sant, de göra en endast godt. Den nat-

ten, — för det skall vara på natten, då allt
är tyst, — lärde de mig alla sina hemlighe-
ter, det var som i en dröm, men då jag vak-
nade, mindes jag det allt, och då förstod jag
allt,- hvad fåglarne sjöngo och hvad vinden
susade, jag hörde, hur träden och blommorna
talade med hvarandra, allt hörde jag och allt
förstod jag. Och hvad jag såg, — åh, om ni
visste hvad jag såg —, men det vet ni inte, ty
ni är utanför ringen, Och jag ser det alltid
sen, alltid! |

Hon lutade åter hufvudet tillbaka och
slöt ögonen. Hennes ansigte uttryckte en
sådan lycka, att jag afundades henne, och ön-
skade, att jag skulle kunna bli delaktig deraf.
Men jag kände, att jag stod utanför ringen.

Brodern hade rest sig upp och vinkade ’
åt mig. Jag steg upp och följde honom.

Då vi hade kommit på något afstånd
från henne; sade han med sin vanliga kärfya
röst:

— Ser ni, naturligtvis tror jag inte på
dem, elfvorna, men jag tycker inte om, att
man skrattar åt dem, ty de ha botat min
syster och gifvit henne lyckan igen. Och
kanske är hon i sjelfva verket klokare än
någon ’af oss!

Tor Hedberg:

Literaturens konst och tendensen.

En antikritik.

en närvarande literaturen lärer vara på betänk-
i liga afvägar. Den har lämnat skönhetens upphöjda
= värld för att proklamera teser eller, för att citera
on ärad medarbetare i »Framåts," »man håller på att
sänka skönliteraturon till diskussionens och polemi-
kens nivå, man betraktar hvarje skönliterärt arbete
såsom ett »inlägg»; därför har det också blifvit möj-
ligt för den ena lilla grodan efter den andra att
blåsa upp sig till imponerande, innehållstom storhet;
man presenterar ett par slagord om de stora
spörsmålen och är en ny lofvande författare, I
samma anda yttrar sig Geijerstam, hans i Stock-
holm och Göteborg hållna föreläsningar öfver Zola
ha varit en protest mot det starkt tendentiösa draget
i vår literatur. - Särskildt mot den af kvinnor
skrifna literaturen är denna dom riktad, man har
för att riktigt dräpa dess alster infört ordet indigna-
tionsliteratur, och unge och gamle, höger och vän-
stor både hos oss och i de öfriga nordiska landen
mötas som vänner i att rycka på axlarne och slå
ihjäl detta oujur. Det kan synas underligt, att man
icke nöjer sig med ettdera, men det beror på skil-
naden mellan teori och praktik. Teoretiskt rycker
man på axlarne, men man kan icke undgå att
märka det denna literatur spelar en betydande —
eller skola vi vara fullt uppriktiga och säga den
mest betydande? — roll i vårt nuvarande utveck-
lingsskede, och därför får man gripa också till
kraftigare åtgärder, Att don äldre åskådningens
män gilla denna förargelse öfver indignationslitera-
turen följer af den riktning de tillhöra, byilken ju
alltid förklarat tendensen vara en styggelse.
Följande rader afse dels att något skär-
skåda innebörden i och befogenheten af anfallen
mot tendensliteraturen, dels att söka uppvisa orsakon
till deras framträdande just nu.
Hvarje diktverk skall vara ett stycke verk-
lighet så fullständigt och allsidigt uppfattad och
återgifven, som det är möjligt: Man får icke taga

+) 2:dra årgången sid. 42.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free