Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENA
Framåt. k 81
något ifrån eller lägga något till; det osköna måste
vara med lika väl som det sköna: författaren skall
med vetenskapsmannens köld och objektivitet lägga
fram, hvad han har sett. Bilden skall vara ju
fullständigare dess bättre, Det är, som redan salig
Hegel hade iakttagit, innan Zola hade kommit till
världen och- hunnit tillämpa Claude Bernards veten-
skapliga principer på den sköna literaturen, det är
ett faktum, att alt, som är till är förnuftigt. Ju
mera verklighet man får in i en bok, dess för-
nuftigare är den. Detta behöfves nu inte just för-
stås så, att en riktig god bok måste vara mycket
tjock, om än Zolas Rougon-Macquart, äfven från
den sidan sedt, är en synnerligen förnuftig bok.
Men den lilla del af det rika lifvet inom andens
och naturens värld, som rymmes i en romar, får
man icke »konstruera», man får icke taga ut några
hufyudpunkter och ställa dem samman till en vare
sig lustig bild af lifvet — då är det en fars —
eller en sorglig, då är det — vanligen — en in-
dignationsprodukt.
Fru Edgrens »Hur man gör godt är ett för-
träffligt exempel på, huru ett literärt arbeto icke
bör vara beskaffadt. Det må vara, att hvarje detalj
i detta drama låter försvara sig, men det hela är
falskt, ty — ja, ty förf, har icke gått vetenskapligt
till väga. Det saknas tillräcklig motivering, vi se,
att det och det händer, men inse icke nödvändigt,
hvarför just så och icke annorlunda. Det hela är
en godtycklig sammanställning. Man märker af-
sigten och blir förstämd.
Det enda innehållet i en dylik kritik är
påpekandet af bristande vetenskaplig motivering.
Skulle Zola behandlat ämnet, skulle han tagit
mycket mera med, nämligen alt det som behöfves
för att läsaren och åskådaren skall få en fullt
trovärdig bild af den skildrade vilgörenheten. När
är nu en bild trovärdig, objektivt sann? Ja, det
låter icke så lätt säga sig rent abstrakt, men om
man läser Zola, så får man se dylika bilder. De
äro trovärdiga, därför att de innehålla alt, som be-
höfves, för att jag skall tro därpå. Det beror så-
ledes icke blott på herr Zola, utan också på mig,
att bilden är riktig. Om Zola på ett tjog sidor
skildrar, hur en ruskig gentleman går hem från ett
ruskigt besök i ruskigt väder, så är det inte alldeles
säkert, att jag därigenom blir mera öfvertygad
eller får en klarare uppfattning af personen i fråga,
än om han helt enkelt fått gå hem på en rad —
detaljskildringens eget värde, i fall den har något,
oförkränkt. Det är möjligt, att dylikt är högeligen
vetenskapligt, och det är också möjligt, att Zola
har rätt, då han tror de flösta läsare vara så pass
tröga i uppfattningen, att man måste hopa detalj
på detalj, för att en sak skall »gå i» dem. För
mera vakna läsare behöfs inte ett dylikt bombarde-
mang med fakta. Att göra bilden så fullständig
som den är i naturen, därtill räcker inte ens Zolas
bredd, dot är endast fråga, om man skall taga ett
mera eller ett mindre; läsarens fantasi och tanke-
verksamhet måste alltid fylla i. Hela vetenskaplig-
heten är med andra ord icke annat än en inbillnin
hos Zola. Därför att hans naturell inte tillfreds-
ställes utan genom en väldig skara enskildheter, så
har han förklarat, att det är det enda riktiga sättet;
och som det för honom är det riktiga, så har han
på den metoden eröfrat världen. Och så tror man,
att det är metoden, som gör icke: blott hans storhet
utan miter med den alla andra författare, och så
bli de små och uppfylla icke »vetenskapens» kraf.
Den mera begåfvade och mera konsekvente Flaubert
hade samma metod och gick under på kuppen.
Om vi återgå till »Hur man gör godb, så
låtom oss således lämna de inbillade vetenskap-
liga krafven utom räkningen och helt enkelt fråga:
är detta drama sant, icke i allmänhet eller efter
teoretiska chabloner, utan är det sant för mig?
Svara de fleste härpå ja, då har förf. vunnit hvad
han åsyftat. Många skola svara nej, och för dem
är det blott ett tendensdrama. Men de ha icke
konstaterat, hvarken att de äro flertalet eller alla,
eller att de äro de bäste, de hafva därför ingen
befogenhet att i sista hand sitta till doms däröfver.
De sitta icke vid sitt domslut på konstens höga tron
med mera rätt än de, som rönt ett annat intryck
af arbetet i fråga, det vore därför bättre att icke
framställa sitt omdöme med så stor vigt: det har
icke sådan.
Det var en tid ett stående klagomål mot
den moderna diktningen, att den kopierade naturen
utan att konstnärligt omforma den. Nu har den
frasen fallit i glömska och det anses för »highest
fashiom att skildra naturen »sant». Sen gammal tid
anses anden något för mera än materien, och
psykologi har så omsider blifvit den afgud, till
hvilken författare och kritici trägnast blota. Den
sanne konstnären nu för tiden skall vara profes-
sor i psykologisk dissektion I morgon får kanske
konsten en annan uppgift. Låtom oss därför icke
fästa för mycken betydelse vid den »konstnärliga»
kritiken. Den, som företrädesvis kallar sig så, har
alt för ofta spelat samma roll som den där smäda-
ren, hvilken skulle vara med i de romerske triumfa-
torernas tåg och hindra den firade från att bli
alt för högfärdig genom att skrika ut alla de fel
och dumheter han begått. Det var en mycket för-
ständig institution och vitnar godt om romarnes
omdöme, men i fall sagde herre trodde sig vara
kallad till högste domare öfver föremålet för hans
kritik, så begick han alt rätt stort misstag.
Vi kunna ju emellertid antaga, att den mo-
derna kritiken verkligen representerar de konstnär-
liga krafven, blott vi icke ha alt för mycket auk-
toritetstro gentemot dess domslut. Konsten har då
förenat sig med den förut omtalade vetenskapen
mot den stackars tendensliteraturen. För att kunna
bedöma, hur det skall sluta, torde vara nödvändigt
att taga lite närmare reda på, hvad denna tendens
är för en figur.
En författare skall ha skarpare blick för det
som sker inom det område han skildrar än andra
människor, en djupare känsla för sammanhanget,
orsaker och verkningar. I kraft häraf tecknar han
bilder ur lifvet, som äro sannare än dem hyar och
en själf skapar, därför att han går längre ned under
ytan. För att läsaren skall förstå dessa bilder be-
höfver förf. icke säga alt hvad han vet, hans konst
är just att med så ringa medel som möjligt hos
läsaren skapa den bild han själf sett, att få de kän-
slosträngar att dallra, som denna bild påverkat bos
honom själf. Det han ställer fram i sin diktning
må nu vara en enstaka episod eller en sammanhin-
gande kedja af episoder, hans uppgift är densamma
i ena fallet som i det andra, blott har han i det
senare att se till, att sammanhanget bevaras, att
utvecklingen, som man säger, motiveras. Huru utför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
