Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
Ä
Lileralurens konst och tendensen.
lig. denna motivering behöfver vara beror på läsa-
rens förmåga att medarbeta med författaren, beror
på hans bildningsgrad och kännedom om det lif
som skildras. Där den ene icke ser sammanhanget
eller finner det tillfredsställande, är den andre full-
komligt med. Rörer nu framställningen en sida af
lifvet, därom olika meningar herska, då skall den,
som icke tilltalas af bilden, säga att den är tenden- |
tiös, ty han skall fordra en många gånger starkare
motivering i detta fall än om utvecklingen varit
honom sympatisk. Det kan icke: bjälpas och det är
därför som så sällan det händer, att en bok tilltalar
skilda partier, förr än den blir så pass gammal, att
dess ämne icke längre berör dagens strider, eller
ock den får en auktoritet, inför hvilken det är en
ambitionssak att böja sig. Den fullständigaste objek-
tivitet skyddar icke för anklagelsen för tendens.
Om en” sådan framställes eller icke, beror hufvud-
sakligen på det ämne man väljer för sin behandling,
Tendens i och för sig är således icke hvarken något
berömvärdt eller klandervärdt, men som det ligger
i sakens natur, att en författare fäst sig vid ett för-
hållande i lifvet. därför att det på ett mera eller
mindre medvetet sätt synes honom oharmoniskt,
eller derför att det i ovanlig grad väckt hans sym-
pati, och som det är antagligt, att andra människor
ha en motsatt uppfattning, så kan man i de allra
flesta ’ fall lugnt utgå ifrån att en bok, mot hvars
tendens ingen drager i härnad, är en svag bok.
Det finnes ju åtskilligt. hvarom människor äro ense,
men ännu mycket mera, hvarom de äro oense.
Konsten för konstens skull är en fras, som låter bra,
men som der icke just är mycken mening i. Här-
"till kommer så, att ingen människa och allra minst
en dugande författare, står objektivt gentemot hvad
han skildrar. Man kan inbilla sig själf och predika
för andra, att det man ser är sen illusion som är
till för att beskrifvass, men det behöfs icke så fin
uppfattning för att under den allra mest konstladt
kalla yta höra ett människobjärta klappa — och hör
man icke det, kan man tryggt lägga boken ifrån
Sig; I den är ingenting att hämta,
Då en del folk, som tror sig ha till uppgift
att vakta parnassen, fördömer all tendens, så är det
antingen en dwmhet eller och beror det derpå, att
de icke mena hvad de säga. I de flesta fall torde
det betyda, att man icke vill ha någon annan ten-
dens än den, som passar i ens egen uppfattning
och som man derför kan svälja utan att märka det.
Om i ett enskildt fall tendensen framträder i för
bjärt gestalt, därom finnas endast subjektiva omdö-
men, och det enda sättet att konstatera förhållandet
vore en omröstning bland dem som läst verket i
fråga, eller rättare bland dem som böra läsa det,
ty det gäller helt olika anspråk hos olika klasser af
publiken. Tendens eller icke-tendens har ingenting
med en boks konstnärliga värde att göra.
Det har sagts: »indignatie facid vorsus» och
som det är en gammal romare med-stort anseende
som sagt det, så hör det till god ton att anse den
indignations-literaturen för mycket konstnärlig. Men
då vi komma till vår nuvarande indignations-litera-
tur, så få icke samma grundsatser gälla Till denna
literatur räknas, strängt taget, ingenting af fru Ed-
gren, därför att hon konstnärligt står så högt, att
det är lite kinkigt att blott fördöma henne, Denna
höga konstnärliga rang beror till en del därpå, att
hon skapade sig sin ställning med de första bilder-
na ur lifyet, hvilkas tendens icke är herrarne med
den kritiska färlan emot. Sen kar hon tillåtit sig
åtskilligt, som inte stämmer med herrarnes uppfatt-
ning, "men som hon redan då var en erkänd stor-
het, så var det ingenting vid saken att göra. En
hel del andra författarinnor däremot, ingen nämd
men några glömda, de ha tagit sig för att demon-
strera mot männen på ett sätt, som alldeles inte
tilltalar desse; och det är just innehållet i deras
diktning. ännu mycket mera än de konstnärliga bri-
sterna, som väckt konstens censorer till strid:
Kvinnor och män ha genom århundradens
inverkan af en olika konventionell moral och en
olika uppfostran blifvit hvarandra så olika, att det
ser ut som de knapt kunde förstå hvarandra. För
flertalet. kvinnor, som träda in i literaturen, är det
oerhörda målsmannavälde och den oerhörda sedliga
råhet de funnit hos männen det som djupast gripit
dem. Så länge de blott bekämpade målsmannaväl-
det, hälsades de med sympati af framstegspartiet,
därför att frihet och jämlikhet är något som, i alt
fall i teorin, tilltalar. Men så snart kvinnorna kommo
med sina sedlighetsanspråk, då blef det annat af:
då gälde det icke längre att medgifva en annan
utsträckt frihet utan att inskränka sin egen, och det
är någonting bra mycket svårare. Häri ligger egent-
liga orsaken fill den kamp mot kvinnorna, som på
de: senare åren uppflammat. Man bekämpar dem i
romaner — Garborg 1 Norge, Pontoppidan i Dan-
mark, Strindberg i Sverige — och nästan ännu ifri-
gare, fast ofta utan att själf veta innersta orsaken,
i kritiken. Strindberg är som alltid den upprikti-
gaste och konsekventaste, och den ende som fullt
öppet öfvergifvit äfven kvinnans andra anspråk, jäm-
likhet. Det är kvinnans sedliga uppfattning, som
stött männen för hufvudet, och den tendensen är
det framför allt man icke kan med; där den fram-
träder, där talar man mest om indignationsliteratur:.
På kvinnans anklagelse för råhet svarar mannen
med en anklagelse för förkonstling eller tillgjordhet.
Strindberg limnar exempel på, hur litet de
krigförande förstå hvarandra, exempel som i all sin
naiveté äro synnerligen upplysande. Kvinnorna,
säger han, prata om att männen äro förförare, att
de lättsinnigt förstöra kvinnans lif, men det är bara
en dum osanning från kvinnornas sida, och det är
just kvinnorna, som genom sin trångbröstade dom
öfver dem som fallit bära all skulden; Männen både
akta och äkta dem. Kvinnorna ha lika mycket fri-
het som männen. men de äro så sippa. och onatur-
liga, att de finna sin största tillfredsställelse i att
fördöma dem af deras eget kön, som våga träda
utom älven de enfaldigaste skrankorna och framför
allt i att fördöma männen.
Hade Strindberg varit en något lugnare natur,
skulle han. insett, att striden alldeles icke gäller,
om männen eller kvinnorna äro de. mest brottsliga.
Det är alldeles icke fråga om brottslighet hvarken
på ena eller andra hållet. Det är två olika åskåd-
ningar som mötas, frågan är huruvida det, som man
med ett något olämpligt namn kallar sodlig renhet,
är ett berättigadt oller icke berättigadt kraf, om det
är i verklig mening sedligt eller icke. Förhållandena
hafva fört med sig, att den förra meningen mest
omfattas af kvinnor, den senare mest af min. Tåt
då striden stå mellan dessa båda principer och för-
döm icke som indignationsliteratur, då kvinnorna i
dikten försvara sin uppfattning, därför att du själf
US
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
