Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 Umonsfrågan från norsk synpunkt.
oberoende och full sjelfständighet i alla hän-
seenden, utom angående kungens person och
försvarsförbundet, och häri jämlikhet, hvilket
Sverige redan upprepade gånger erkänt. Hand-
hafvandet af de ministeriella målen» utgör i
själfva verket intet undantag från denna re-
gel, emedan riksakten icke med ett ord om-
nämner, att de skola handhafvas af Sverige
eller dess utrikesminister. Men förhållandena
gjorde; att den åsyftade likställighetsprincipen
tills vidare ej blef uppfyld i denna punkt.
De i riksaktens $$ 4 och 5 tillämnade kon-
stitutionella garantierna blefvo ovärksamma
med hänsyn till Norge, emedan Sverige själft
var i saknad af dylika på detta område.
88 11 och 12 i den svenska »regeringsfor-
men» af $/; 1809 undantog nämligen de »mi-
nisteriella målen» från den allmänna ansva-
righeten, helt och hållet i förberedandet och
delvis i handhafvandet af densamma: »de mi-
nisteriella målen må konungen låta bereda
och handhafva på det sätt honom lämpligast
synes. Statsministern för utrikesärendena
tillhör det dessa mål inför konungen före-
draga och anmäla i närvaro af hofcansleren»;
och dessa skola vara ansvarige för sina råd,
som föras till protokolls. Denna förordning
är tydligen ett arf från den tid, då diploma-
tien var ett kungligt privilegium, Här talas
icke om något konstitutionelt statsråd, utan
tvärtom om kungens godtycke; det var neu-
tralt område. Vår grundlags $ 28, som un-
dantog diplomatiska ärenden och »kommando-
mål» från vanlig statsrådsbehandling, stod så-
lunda ensam, och våra utrikesärenden blefvo
skötta gemensamt med Sveriges. Garantierna
måste tillsvidare sökas hos unionskungens
person och regeln blef från förstone, att ge-
mensamma ärendena handhafdes efter den
svenska grundlagen, de enskildt norska af
kungen och utrikesministern ensamma, Så-
lunda kommo vi tillsvidare under den sven-
ska ordningen; men detta var icke i grund-
lagen stadgadt.
Norge erfor snart olämpligheten af att
vara beröfvadt allt inflytande jå handhafvan-
det af sina egna utrikesärenden. Karl Johan
förfor godtyckligt med dessa, såsom ett kung-
ligt privilegium, och afgjorde t.ex. den namn-
kunniga Bodösaken (1821—1824) med en-
gelska regeringen till Norges skam och skada
och utan att vilja erkänna ministeriets an-
svarighet. Detta förfarande gjorde, att 1827
års storting ingaf en sadress» till kungen med
begäran, att norska statsrådet måtte få till-
gång till behandlingen af de »ministeriella
målen», för så vidt dessa angingo »Norges
intresse och anseende såsom själfständigt rike»;
— hvilket också regeringen senare tillstyrkte.
Sålunda utvärkades kgl resolutionen af 13
april 1835, som gaf den norske statsmini-
stern säte och stämma tillsammans med ut-
rikesministern i norska ärenden och säte
utan stämma i det efter svenska regerings-
formens $$ 11 och 12 sammansatta »mini-
steriella statsrådet» i gemensamma ärenden.
Norge fick därmed på sätt och vis konstitu-
tionel garanti i sina egna, men alls ingen i
de med Szerige gemensamma utrikesärendena,
och denna förbättring erkände stortinget med
tacksamhet i adressen af 1837, dock med
det tillägg, att detta måste anses endast så-
som första steget till en bättre ordning, som
konstitutionelt tillförsäkrade Norge en jämn-
stor garanti med Sverige. »Norges materi-
ella intressen, politiska anseende och likstäl-
lighet inom unionen» kräfde detta. Den
norska regeringen föreslog för tillfället, att
en norsk-svensk komité skulle taga frågan i
öfvervägande, och detta blef bifallet. Komi-
tén sammanträdde 1839 och framlade 1844
en revision af riksakten, som gjorde utrikes-
ministerämbetet unionelt och ansvarigt inför
ett utskott (delegation) af män, utvalde af
båda nationalförsamlingarne till lika antal.
»Ministeriella mål» skulle föredragas i sam-
mansatt statsråd och, när detta ej lät sig
göra, i närvaro af ett norskt statsråd, då ut-
rikesministern var svensk och tvärtom. Den
norska regeringen förkastade i sitt betän-
kande bl. a. delegationen och gjorde utrikes-
ministern direkt ansvarig inför nationalför-
samlingen i det land, han efter sin börd till-
hörde, men gillade för öfrigt förslaget. Det
blef emellertid begrafvet i den svenska rege-
ringen.
Så bemöttes Norge den enda gång det
af eget initiativ försökte att på detta område
uppnå den likställighet, som med tydliga ord
blifvit det försäkradt i riksaktens förbunds-
dokument.
Då revisionsfrågan 1860 åter upptogs
— denna gång på svenskt anstiftande —
var det med helt andra åsigter än den prin-
cipiella jämlikhetens och själfständighetens
genomförande. Den »skandinaviska idéen»,
som lidit ett så ömkligt nederlag, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
