Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HA
92 Unionsfrågan från norsk synpunkt.
lig att föranleda förkastandet af hela för-
slaget.»
Oaktadt det ofantliga trycket och oak-
tadt regeringstidningens — Morgenbladet —
»kovändning» i regeringens gunst förkastades
unionsförslaget af stortinget 1871 emot 17
röster. Danmarks olyckliga krig 1864 hade
redan förlamat »gammalskandinavismen», och
Dunckers hvassa penna hade i grund sönder-
skrifvit förslaget:
Nu slöts det hela därmed, att ståthällar-
skapets upphäfvande blef sanktioneradt (5
juni 1873). Norge hade skyddat sin grund-
lags oberoende af Sverige. Det norska fol-
ket ville ej afstå från sin själfständighet.
Men det hade lärt, att Sverige var i stånd
att öfva ett tryck, som en isolerad norsk re-
gering icke kunde motstå, och detta hade sin
fara. Det enda botemedlet var här en »par-
lamentarisk styrelse», och detta gaf stöten
till vår senaste politiska strid, som således
hade sitt ursprung deraf, att vår byråkrati
under sin strid med bondepartiet ville till-
lämpa den skandinaviska idén på vårt för-
hållande. till Sverige. - Desse skandinavers
återtåg försiggick i samma ordning som de-
ras framryckande. Frågan om det »absoluta
vetots» tillvaro i norska grundlagen var 1845
den skandinaviska rörelsens första lifstecken
och blef också dess sista. Äfven denna fråga
försökte man göra till unionel. Men stör-
tingsb:slutet af den 9 juni 1880 och den
följande riksrättsdomen kväfde också denna
återstod af den gammalskandinaviska tanken,
som aldrig mera skall vakna till historiskt
lif. Liksom vi försvarat vår grundlags obe-
roende af det svenska folket, så försvarade vi
dess oberoende af unionskampen. Det norska
folket hade kommit till allt klarare insigt om,
att endast de nordiska folkens ömsesidiga
månhet om hvarandras själlständighet och
ärliga respekterande af hvarandras fria ut-
veckling är rätta vägeu till sant brödralag
och värksamt samarbete. Efter unionsstridens
biläggande tycktes denna tankegång vinna allt
mera insteg äfven i Sverige, samtidigt med
att den gamla fördomen tycktes vika för en
klarare uppfattning af "den »norska frågan»
i dess helhet. Fanns detän fortfarande »norsk-
ätare», så fanns det ock ett växande antal af
trogna »norskvänner», och vi norrmän såga
med glädje den gynsamma stämningens till-
tagande, hoppades på framtida städse större
välsignelse af en förening på dessa vilkor
och drömde om fred och ingen fara.
Emellertid förstod den svenska regerin-
gen, att antagandet af detta förslag måste
tvinga Norge till själlständigt uppträdande.
Den vände sig därför i början af 1885 själf-
meant till det norska statsrådet med det med-
delande, att den ämnade förbereda förslag till
ändring i svenska regeringsformens $$ 11, 12
och 32, hvarvid traktats- och förbundsären-
den samt ordnandet af beskekningar -— alla
de i riksdagens $ 4 omnämida målen — skulle
öfvergå till sammansatt statsråd. Den norska
regeringen var i så fall villig att föreslå den
nödvändiga ändringen i grundlagens $ 75 fi
och ansåg det nu för gifvet, att det svenska
statsrådet skulle motsätta sig det hvilande
grundlagsförslaget och i dess ställe upptaga
Hedins tanke, sedan hvarje hinder för den-
nas främjande på förhand blifvit undanröjd.
Det tycktes vara de bästa utsigter till, att
riksaktens likställighetsprincip äfven i denna
— den enda återstående punkten — skulle
förvärkligas.
Detta hopp slog likväl fel. Redan un-
der den svenska valstriden i slutet afår 1884
hade det varit märkbart, att en för Norge
föga gynnsam stämning upparbetats — och
detta näppeligen utan medhåll af det norska
högerpartiet, som under vår författningsstrid
tydligt nog lagt i dagen, att det Hellre ville
vara svenskt än »bondestyrdt» och som ända
in i det sista påkallat Sveriges inblandning
till sin fördel. För denna nya stämning blef
det nystiftade »Svenska Dagbladet» ett uttryck
— dess ntgifvare hade omedelbart förut vi-
stats någon tid i Kristiania högre kretsar —;
i Stockholm försökte man, ehuru förgäfves,
att genom underkännande af valet aflägsna
den oläglige norskvännen Hedin från riks-
dagen; — vid dennas sammanträde väcktes
genast motion om tiden icke nu skulle vara
inne att förbereda en ny revision af riksakten,
sedan tvisten mellan Norges storting och re-
gering var förbi; och Sv. Dagbladet sekunde-
rade med, att Norge borde läggas under Sve-
rige och talade om ntsigt till bistånd från
norska högern, så att både denna och riks-
rättsdefensorn Johannes Bergh högtidligt må-
ste afsäga sig all delaktighet i dylika tankar.
Kort sagdt, åtskilligt antydde, att den norska
högerpressens hotelse, att ministeriet Sverdrup
skulle störtas genom en konflikt med Syerige,
som ej skulle fördraga ett norskt »selystyre»,
ej varit endast munväder.
Slutet blef, att det hvilande grundlags-
förslaget helt lugnt och hastigt — nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
