Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
> Börnehjemmelts - Moer»
236
— En förgrundsfigur.
hun overordenlig vel forstod den Kunst at
bringe Folk: til at give.»
Ja — det kunde maaske vere en Dadel
— hvis hun ikke se/o havde begyndt med
at give alt.
& -
»Hjemmet» var blevet for trangt, Dets
Venner besluttede at bygge det et nyt Hus
til at optäge Flokken. Den var vokset nu
igen : nesten hundrede Hoveder talte den.
Det er vel tre Aar siden nu at jeg,
mens det nye, store Hus var under Bygning,
saa” Fröken Schneider siste Gang. Hun
förte mig rundt i Bygningen og fortalte mig
om de mange Rums Bestemmelse. Ved Si-
den af det gamle Hus var dette nye Hjem
et Slot; Og »det var gjort til at vokse b:
det dobbelte Antal Börn kunde man optage
her — »naär Midlerne var der».
Naar Fröken Schneider talte derom —
ivrig, forklarende, mens hun balancerede over
Broer og kröb og ad Trapper i det halv-
ferdige Hus — saa var allerede »Midlerne»
der, og hun saa” det i Aanden fyldt til Ta-
get, det nye Hjem.
Ved en Ting dvelte hun dog hin siste
Dag tiest, vendte tilbage dertil igen og igen:
— Den Glade, hun havde haft, at Ar-
bejderne, Mureme og Tömrerne mer end en
Gang havde givet deres halve Söndag bort
og bygget her paa Hjemmet uden Lön . ..
Disse gode Folk, som havde haandteret
Murske og Hammer og forsömt Kirken:—
de syntes at vere hendes störste Glede.
Dette Fri-Arbejde var som en hel Daler
i hendes berömte Bösse — den lille Blik-
bösse paa Laagen til hendes Have:
— Ja, ja, sagde hun, vi tager ikke me-
get ind i den Bösse — for her gaar mest
kun Fattigfolk forbi . . . Men Skillingerne
her erlegges, de gör dobbelt Nytte, Aer inde
for Börnene og der ude hos dem, der faar
Lov at give deres Skerv til et godt Verk...
Det gör Sindet mildt, sagde hun.
+ &
+
I faa Trek har jeg maattet fatte et rigt
Billede. Har ikke kunnet skrive hverken
»Hjemmetss eller dets »Moers» Historie. Jeg
vilde det ikke heller.
Kun ridse pietetfuldt med en varsom
Pen dette Kvinde-Ansigt, Trekkene af hen-
de, der gav de Hjemlöse Hjem og var de
Fremmede en Moder. Herman Bang.
me
En förgrundsfigur.
Med text.
Det är sommar.
Danmarks oroliga hufvudstad är sig icke
lik. Gatorna äro tomma och liflösa, kaféerna
glest besatta, och mäst med främlingar. De
gamle stamgästerna ha spårlöst försvunnit
för att rekreera sig med. landtluft eller sjö-
bad, och lämnat åt turisterna att taga staden
i besittning.
Rötmånadshettan ligger som en dimma,
en kväfvande ljusgrå soldimma, dämpande,
darrande öfver lifvet i »Nordens Athen».
- Helt utslocknadt är det naturligtvis icke.
Fast solen bränner ökenhett och asfalten i
upplösningstillstånd gungar under fötterna,
genljuda dock gatorna af vagnars skrammel
och brådskande människors steg. Menige
män i den stora hären, som kämpar hvarje
dag för lifvet, måste hålla ut året om, utan
hvila, utan semester. Pnustande, flåsande,
svettiga jaga de åstad längs med husraderna,
hvilkas blindade fönster, liksom medvetslösa
af hetta, idiotiskt stirfa ut i solgasset,
Men, som det i allmänhet sker
anemiska individer, mot aftonsidan
blodet cirkulera med raskare fart. Det är
icke som under vintermånaderna då folk-
strömmarne bölja svarta och oroliga fram
och åter förbi Östergades strålande butiker.
Men det kommer dock en antydning af lif i
de sömniga dragen.
Då kryper trälen fram, torkar svetten
af sitt ansikte med en blårutig bomullsnäs-
duk och bereder sig att vara människa några
timmar, innan tröttheten efter dagens arbete
faller öfver hans ögonlock med sin söfvande
tyngd.
Han sitter der i sin källarglugg på öf
versta trappsteget af den trånga passagen,
som leder » till hans lifs arbetscell. Han sit-
ter där med pipan i munnen och tyckes be-
låten med sin värld. Hans hufvud är icke
mer än några tum från stenläggningen och
han insuper girigt den förpästade luft, som
dessa gator utandas mot aftonsidan, efter en
dag af förbrännande hetta. — Men han är
nöjd. Han tänker icke på, att det fins vi-
dare synkrets och friskare luft på andra stäl-
len af jorden. Han vet icke af, att almos-
fären är förgiftad, han vet bara att arbets-
med
börjar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
