Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rand 237
dagen är förbi och att detta är vederkvickelse,
hvila.
Tätt förbi hans ansikte trampa de nöjes-
lystnes tusen, brådskande fötter. Det är
medelvälståndets representanter, korpraler och
underbefäl i brödkampens stora armé. Deras
gerning binder dem till stadens kvalm; men
om aftonen ha de råd att slå sig lösa.
Se på denne hederlige kälkborgare, som
vandrar där i-spetsen för de sina, med vär-
dig hållning, medveten om sitt ansvar som
familjeförsörjare och om sin oinskränkta makt
inom sitt eget lilla envåldsrike. Hans felb-
hatt köptes icke i går och är icke af sista
modet. De unge snobbarne betrakta den
gamle med spe, där han seglar fram. Men
han märker det icke; och om han märkte
det, skulle det icke genera honom. Inom
familjen, inom hans lilla. värld, är denna
hatt en auktoritet. Den är konungakronan,
själfhärskarens emblem. Till den ser folket
upp i vördnad; ty detta folk är ett troget
folk, och inga »moderna idéery ha ännu
kväft dess medfödda vördnad för de impo-
santa regalierna.
Hans Majestät Sörensen vet det; och
medvetandet förlänar hans. gång en orubblig
trygghet och kommer honom att bära huf-
vudet och hatten högt. I händen häller han
spiran, en gammal paraply af försvarliga di-
mensioner, rynkig och solid, med grönskande
beklädnad öfver tjocka rotting-strålar — ett
arf från ättens stamfar och upphof.
I den store mannens fotspår rullar
kvinnan med barnen omkring sig. En liten
rund matrona, ett riktigt ideal af en kälk-
borgares vif. I hennes frodiga anlete har
das-ewig-weibliehe från ungdomsdagarne stel-
nat till ett uttryck af absolut undergifvenhet
och gränslös beundran för h. m:jt Sörensens
obestridliga auktoritet. Hon vet, hvad hen-
nes. frid tillhörer, hvad Gud och världen
fordra af henne; hon vet att undergifvenhet
för herren och husbonden är hennes största
och heligaste plikt och hela hennes väsen
är elt stycke mjukt vax, som den store man-
nen kramar och knådar hvarje ögonblick till
en trogen kopia af sill eget stora jag.
Allt hvad det i början funnits af själf-
stländighet och fasthet, har han under årens
lopp knådat bort. Nu är hon så mjuk, alt
han kan linda henne om ett finger och hen-
nes kvinlighet är så stor, att han kunde
trampa henne under sin tunga fot utan att
en fiber bruste.
Det var säkert med sin kvinlighet, hon
i ungdomen drog honom till sig. Han gick
väl omkring med alla frön till en miniatyr-
despot inom sig, och sökte sig till lifsled-
sagarinna ett väsen så mjukt, att han kunde
fruktbargöra dessa möjligheter. — Instinkten
hade ledt honom på rätta vägen. Hade slum-
pen fört i hans väg en kvinna af starkare
virke, så skulle fröna fallit på hälleberget,
och despotmöjligheterna skulle aldrig fått slå
ut. Han skulle då säkerligen sjelf blifvit
ett stycke vax i denna andras hand, ty hans
viljestyrka är icke af stål och hans öfriga
andliga egenskaper äro under medelnivån:
Han skulle icke varit i stånd alt trycka sin
prägel på en af hårdare metall.
Men hon var som enkom skapad till
hans beläte. - Han hade haft tur, den gode
herr Sörensen. Naturen har icke missvisat,
och derför är han nu en lycklig menniska,
en lycklig envåldsherskare. >
Envåldsherskare? - Nej, han är mer än
så. Han är ultramontanernes pålve. Denne
klent begåfvade man ter sig för en ännu
mera klent begåfvad kvinna som ofelbarhetens
inkarnation, och hon lefver icke för annat,
än att vara denne stackares afbild. Hon har
förlorat sin själ, sin” vilja, hvarje grand af
sitt eget jag. Hon är nu icke annat än en
själlös kopia af denne bornerade idiot.
Se på hennes runda ansikte, ur hvilket
den absoluta undergifvenheten blickar fram
— det fordom unga och friska ansiktet, med
dess stelnade spår af das-ewig-weibliche! Det
fins ingen personlighet, ingen själfständighet
i dragen och genom de troskyldiga ögonen
lyser ej gnista af en tanke fram. Det är
som dolde sig bara en fråga i dem: hvad
befaller du, hvad är din vilje, Gudfader Sö-
rensen ?
Och detta opersonliga ansikte har gält
i arf till hela det yngre släktet, som hoppar
kring hennes kjortlar med glada förväntningar
om aftonens nöje. Fulle af vördnad och un-
dergifvenhet betrakta småltingarne den breda
ryggen, som makligt vaggande seglar framför
dem, och bildar deras upphofs afvigsida.
Denna rygg är en sordin på deras lifs-
glädje. Respekten för den absolute makt-
innehafyaren har för länge sedan stelnat till
fullständig rädsla; och den känslan förtager
kvintessencen i deras munterhet.
Respekten först, i smått som i: stort.
Det är ett axiom, som den kufvade kvinnan
inplantat hos sina barn; och de glömma det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
