Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
Det unga Frankrike.
organ, har han kommit derhän att icke kunna
"känna annan vällust än den som kryddas af
raffinemanger. Hans ideal, i konsten som i
lifvet, är dekadansen i dess ytterlighet. Allt
det normala, det platt alldagliga, det regel-
messiga och snusförnuftiga, skyr han som
pesten, och det enda han egentligen håller
värde på är lastens aristokrati och plebs.
Sedan han en vacker dag förklarat att trist-
heten hos en löfkoja som tynar hän i en
kruka tyckes honom långt mera intressant
än det soliga leendet hos rabatternas rosor,
ha alla hederliga atelierers dörrar stängts för
honom. Han finner någonting tilldragande i
ett öga som skelar en smula, ungefär som i
en mouche på ett ansigte. Han älskar att
på en varieté se sminkade munnar öppna sig
i vissna anleten och höra utslitna chansonett-
röster sjunga gällt och falskt. Han är en
upprorsman inom konstens verld, blodfattig
och nervös, ett sjukligt grubblande tempera-
ment; anfäktad af nervositet, jägtad af feber,
omedelbar trots sina teorier. Han är oför-
mögen till att skapa ett större konstverk,
men han har momentvis djerfva grepp i sin
målning, grymt gycklande grepp, särskildt
med afseende på flickor. Han kan icke
längre njuta af kvinnorna, ty han vet på för-
hand, i hvarje särskildt fall, hur allt skall
gå till, hans analyserande förstånd konstaterar
tomheten, intigheten, meningslösheten i allt
detta som väntar honom, så att han i äckel
vänder det ryggen, redan långt innan han
står inför det.
André kommer en natt hem och finner
en främmande man i den äktenskapliga sängen.
Han återgår till sitt forna ungkarlslif samt
upptager på nytt och med en viss njutning
sina gamla vanor, — med samma glädje,
hvarmed man efter en lång skilsmessa råkar
en gammal kär vän. Men så en vacker dag
vaknar hans längtan efter kvinligt umgänge
och skärpes allt mer. Han söker mätta sina
begär hos en kvinna som han har gemensam
med andra män, men gripes omsider af af-
smak; det fins ett djupare liggande behof
hos honom, hvilket icke tillfredsställes. Han
återknyter förbindelsen med en af sina gamla
älskarinnor, men då han hvarken vill eller
kan fästa henne närmare vid sig och ansvara
för hennes utkomst, skiljer hon sig från ho-
nom för att taga sig fram på egen hand.
Han fylles af spleen, af ett missmod och en
ensamhetskänsla utan mått, och det behöfs
endast att hans förra hustru en afton skall
ringa på hos honom, för att han genast skall
glömma allt och åter taga henne till sig och
börja om igen det gamla eländet.
Cyprien ha kvinnorna gått ännu mera
omildt åt. Han misstror alla kvinnor och
alla slags förbindelser mellan man och kvinna
som hvila på könskänslor, i hvilken form de
så för öfrigt må framträda. Men som ban
är fullt på det klara med nödvändigheten af
att en kvinlig hand tar vård om hans yttre
menniska och hans hushåll, stiftar han bo
med en gammal hederlig kvinlig fuling, som
syr knapparne i hans skjortor och lagar hans
mat.
De tvenne unga flickorna Céline och
Désirée intaga förgrunder i den stora duken
»Les Soeurs Vatards. Men Huysmans har
icke framställt dem isolerade utan omgifvit
dem med hela deras milien af personnager
och interiörer. Vi se dem icke endast i deras
kärleksduetter, utan i hela deras dagliga lif,
så intimt, så i detalj och ensidigt, att det är
oss som om vi följde dem på gatorna, på
smårestauranterna och variétéerna, i hemmen
och fabrikerna och såge på allt detta med
deras egna ögon och kände som de. Arbetar-
befolkningens lif i fattigkvarteren i Paris’ ut-
kanter är det milieu, hvari Huysmans instält
sina tvenne kvinliga hutyudfigurer.
På samma sätt bilda Andrés och Oy=
priens lefnadsöden samklangen 1 det smärt-
samma, disharmoniska, skärande ackord, som
Huysmans anslagit i »En ménage» Liksom
begynnelse- och slutkapitlen i -»Les soeurs
Vatard» med deras interiörer från den stora
fabriken, hvari de båda systrarne arbeta, bilda
taflans ram, återkommer i samma kapitel i
»En ménage» grundmotivet till de melodier,
hvilka skiftande och dock de samma ljuda
genom hela romanen, liksom operans ledmotiy
i ouvertyren. |
Tonen i Huysmans diktning, hvilken
innesluter och uppenbarar kvintessensen i:
hans lifserfarenhet och lifsuppfattning, är som
den äckliga eftersmaken af en skämd, surnad
dryck. Han är bitter och vämjes inför detta
lif som han skildrar och han kan icke dölja
detta sinnestillstånd, detta lynnei sina känslor;
det skorrar genom i hans tonfall och afpräg-
lar sig i hans min. Men å andra sidan står
han i vällustrysningar fastuitad inför all
denna »phosphorescener de la pourritude», lik-
som ormen inför tjusarens blick. Detta är
det gåtfulla väsendet hos dekadanskynnet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
