Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 303
et af den döda, han älskar i det. Så
en vacker dag får han af köksan, en gammal
trotjenarinna, i ett anfall af ilska, veta hvad
alla andra redan förut veta utom just han
sjelf, nemligen att barnet icke är hans; utan
iden forne husvännens, hvilken var daglig och
fintim gäst, medan hustrun lefde. Hela den
&rund, hvarpå han baserat sitt lif, glider
med ett och ohjelpligt undan och han hänger sig.
Det är, som man finner, icke det tragi-
iska ödet som Maupassant haft ögon för och
insmält i sin diktning, utan slumpen, den
dumma, ömkliga slumpen. Hans fatum är
licke utväxandet af en lagkärne, straffet så-
fsom den i följd af en hemlighetsfull lag
naturnödvändiga konskvensen, såsom hos
Bourget i »André ’Cornélis>; det är orimligt,
lindt, barockt. Det är icke den storslagna
skepnaden, den majestätiske hämnaren, inför
FIhvilken menniskokrypet förintas i en instinkt-
lik känsla af litenhet och skuld, utan en ill-
pårig och ondskefull - gäck, som förvänder
synen på menniskan och leder henne ut på
de vilsna stigarne och så plötsligt med ett
kondt hånskratt ger henne åter hennes rätta
syn, så att hon kan se, hur åsneöronen vuxit
ut på hennes hufvud. Ett menniskolif spirar
opp från ett litet frö, som slumpen kastat ut
på måfå, och ofta är den första rigtningen
Esned. Derför fins det heller ingen patos i
Maupassants ton, utan endast ett bittert löje;
han liksom mönstrar denna onda makt midt
upp i ansigtet med indignationens glöd i sin
blick eller vänder den ryggen med en kast-
ning på hufvudet som af föraktfullt äckel.
Vid sidan af denna kategori al menni-
skor, hvilka kunna lefva lifvet och gifvit
sig in 1 detta hasardspel med hela sin per-
son som insats, finnes det en annan, nemligen
af dem, som af yttre omständigheter eller
eget naturel dömts att för hela lifvet vara
ensamma med sig sjelfva. Och liksom Mau-
fpassant skildrar de förra plumpt hundsvotte-
rade af en grym och fjollig slump, visar han
i sin framställning af de senare, huru ensam-
heten vidgar sig omkring dem allt mera tom
och ödslig och oändligt vid och hur döds-
Mörkret tätnar framför dem; växer och kom-
er närmare och hur benranglen börja skina
hvita derinne i skumrasket. Af alla det
samtida slägtets diktare är Maupassant må-
hända den, som djupast och intensivast gripit
ch skildrat, i all dess hemska poesi, detta
moderna själstillstånd, som är ensamhetskäns-
Jan, lifsångesten, dödsrädslan.
Bel-Ami och den gamle poeten Norbert
de Varennes vandra hem i sällskap efter en
bjudning hos deras gemensamme chef, »en
kall natt, en af dessa nätter, då himlen lik-
som är högre och stjernorna mera aflägsna
än annars och då luften i sina isiga fläktar
tyckes föra med sig någonting, som kommer
från ett oändligt fjerran långt bortom det
blåa hvalfvet deruppe.» Bel-Ami är i upp-
rymd sinnesstämning, men hans följeslage
går tyst och dyster:
»Ni tyckes vara mörk i hågen i kväll,
käre mästare.»
»Det är jag alltid, mitt barn,» svarade
poeten; »och ni skall, tro mig, inom få år
vara det i lika hög grad som jag.»
Och så börjar han tala om döden. Han
väntar ingenting mer i detta lifyet än döden.
Bakom allt ser han döden skymta fram. Han
ser honom så nära sig, att han ofta är fär-
dig att sträcka ut armen för att stöta honom
tillbaka.
»Han betäcker jorden och fyller hela
rymden. Jag ser honom öfverallt. De små
kräldjuren, som ligga söndertrampade på vä-
garne, löfven, som falla från träden, det hvita
strået i en väns skägg, allt söndersliter mitt
hjerta och ropar till mig: ’Se, der är Han!
Han skämmer bort och förderfvar allt
hvad jag gör, allt hvad jag ser, hvad jag
äter och dricker, allt hyad jag älskar på jor-
den, månskenet, soluppgången, det oändliga
hafvet, de vackra strömmarne och sommar-
kvällens luft.»
Han känner den arbeta inne i sin egen
organism; hans kropp är som ett hus, hvilket
håller på att ramla. DLifvet är icke annat
än förgängelse: milliarder varelser födas en-
dast för att dö, myllra fram endast för att
slukas opp igen, formas endast för upplösas:
Vid hvad skall man haka sig fast i denna
enorma, vyrålande hvirfvel af förintelse? Till
hvem skall man bedja i sin ångest? På
hyad skall man tro? Det fins ingen, det fins
ingenting; ty: »det enda som är säkert är
döden».
Det fins tusenden bland de unga, som
känna det så som denne gamle man.- Den
natten förstod Bel-Ami honom icke, ty han
är en sund natur och midt inne i ett leende
lif, men till och med han begrep det allt-
sammans sedermera en gång i sitt lif, vid
Forestiers sjukbädd. »En sällsam brännande
ångest fick plötsligt makt med honom, som
om han helt nära sig, i den der fåtöljen, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
