- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 3. årg. 1888 /
5

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt. 2

|
litlighet. Låter man ej i tid varna sig, utan
vidhåller sin idiosynkrasi i att säga siv me-
ning, följa sitt samvete, döma efter sitt för-
stånd, så är det blott tillfälligheter, som af-
göra, om slutet blir den hvardagliga hungers-
döden eller det stort tragiska ödet, som en
spansk nutidsdiktare djärfts visa, när han låter
ärlighetsfanatismen föra till — dårhuset:

Och dock har det i hvarje slägte fun-
nits människor, hvilka uteslutande vågat vara
sig. sjelfva, och som varit oblyga nog atttän-
ka, handla, älska, dikta, skapa på egen hand:
Det är dem, vi lefva af, dessa, hvilkas mod
inom deras egen generation ofelbart kallades
fräckhet, men af efterverlden besjunges som
stordåd eller dyrkas som »uppenbarelse».

Deras vilkor voro de samma som våra.
Hvarje tids hjälte har haft att trotsa fresta-
ren med bröd och ära, skolkritiken, kotteri-
förtrycket, —tant-själarne — ja, ända till
bifallskväket från rännstensgrodorna! Dessa
hjältar hafva segrat, emedan de haft mod. Och
hvarje tid, hvars tankar segrat, hvarje tid med
glans och glöd öfver sig, från hvilken skapande
ellerförnyande krafter flödat, har varit en tid, un-
der hvilken många människor haft mod.

Under dylika tidsskeden behöfves mindre
mod för att äga mod. Ty denna egenskap
är den meddelsammaäste af alla — fegheten
undantagen. Alla tomma, torra, glanslösa ti-
der hafva varit fega. . Då modet ej »ligger i
luften», vill det mycket mera till att behålla
modet och att förvärfva det.

Vi lefva i ett tidsskede, som ej är ägnadt
att framkalla mod; öfvergångstider försvaga
modet, hvilket i hög grad beror på den trygg-
het, öfvertygelser framkalla.

Men om å ena sidan under en brytnings-
tid modet lätt förloras, finnes å den andra
däss större skäl att söka återfinna det, eme-
dan ständiga val ifrågakomma inför nya kon-
flikter och nya åskådningar. Det kräfves mod

för att söka sanningen, men också för att
kunna umbära den; mod för att vara värk-
sam och mod för att hvila. Mod behöfves

för att gripa lyckan, liksom för att offra den.
Ena gången består modet i att vänta, den
andra i att våga. I dag kräfves det för att
slå ensam; i morgon för att sluta mig till
meningsfränder; nu för att taga min rätt,
sedermera för alt uppge den.

Utan mod kan man icke hata och än
mindre älska. Utan mod kan man i san-

ning icke lefva och än mindre dö. |
Låtom oss då söka modet — och vi |

skola finna, att vår frihet och vår lycka växa
med vår djärfhet!

Vi äro ej så grymma, eller så dumma,
eller så småsinnade, eller så oädla som vi
synas. Vi äro endast mycket fegare än
vi ana. Af feghet misshandla vi hvarandra,
tråka ut hvarandra, förtrycka hvarandra, för-
orätta hvarandra.

Låt oss bekämpa fegheten — och lifvet
skall bli skönt genom alla skapande krafter,
som lösas; genom all välvilja, som blir verk-
sam; all sympati, som blir handlingsfrisk; alla
tankar och känslor, som bli omedelbara. Aldrig
anade egendomligheter skola framkalla rike-
dom på omväxling, där förut blott fans fattig-
dom och stillastående. Summan af lifskänsla
skall mångtusenfaldigas, ifall vi alla på en
gång börja våga! Om vi skulle våga be-
känna den tro vi vunnit, i stället för den vi
förlorat; hylla de grundsatser vi äga, ej dem
vi aldrig hyst; vörda våra egna erfarenheter,
äfven när de skilja sig från våra menings-
fränders?

Om vi skulle djärfvas behålla våra tvif-
vel, äfven när vi hos andra möta visshet,
och våra trossatser, äfven när vi hos andra
möta tvifvel? Om vi skulle töras erkänna
våra motståndares förtjänster och våra me-
ningsfränders fel; vara gifmilda med vårt för-
troende, men sparsamma med våra domslut?
Om vi skulle drista oss att vara ödmjuka
inför det vi ej veta, men stolta med afse-
ende å den visshet, vi tillkämpat oss? Om
vi skulle töras lefva efter vårt eget tycke och
våra egna tillgångar, roa oss efter vår egen
smak, samt lära oss uthärda att se andra
göra det samma? Om vi skulle bemanna
oss att erkänna andras bevekelsegrunder, äfven
när vi måste angripa deras mening, och un-
derkänna deras åsigter, äfven när vi hög-
aktar deras personligheter? Om vi skulle
äfventyra att lämna hvarje parti — utom
vårt eget?

Och slutligen: om vi skulle våga erkänna
vår feghet, i stället för att kalla den vörd-
nad, anspråkslöshet, samfundskänsla, måtta,
hänsynsfullhet och takt?

Då skulle vi blifva vilne till en helt ny
tillvaro!

Vi skulle få umgänge i stället för ma-
skerader; meningsbyten i stället för ordstri-
der eller ordlekar; handlingar i stället för
reflexrörelser; produktivitet i stället för åter-
upprepanden; original i stället för fotografier;
granskning af hvarandras åsigter i stället

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1888/0005.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free