Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 En blick på svenska folkskolan med anledning af fru Eva Vigströms artikel i Göteb. H.-T.
blyghet, när en obekant börjar examinera
dem utom skolan för att utröna deras kun-
skapsmåltt. Samma gäller de äldre bland fol-
ket, som kanske till på köpet känna sig för-
närmade, då de af personer, hvilka de blott
obetydligt eller icke alls känna, öfverhopas
med en mängd frågor, som de mena sig ingen
skyldighet ha att besvara.
Fru V. skildrar ett examinerande öfver
tredje trosartikeln. Frågor och svar gingo
raskt, men vid närmare undersökning befans
det, att två af de »bäst exercerade» barnen
hade en dunkel och förvirrad föreställning
om Jesu lif och verksamhet, om Pontius
Pilatus o. s. v. — de visste »rakt ing&nting»,
som de bort veta. I detta som i andra fall
tror jag på sanningen af de relaterade exemp-
len. Men i fråga om slutomdömet måste jag
=> för så vidt de »excercerade> barnen voro
normala — uttrycka en viss undran. Då
tredje artikeln utförligare behandlas, hafva
de nyss omnämda biblisk-historiska ämnena
ovilkorligen berörts, först i småskolan, sedan
i sammanhang med läsningen af andra tros-
artikeln i folkskolan. Mig synes företeelsen
som en ren abnormitet. Ty sådant är icke
»systemet» i någon folkskola i hela vårt land,
att tredje trosarlikeln behandlas före den
andra.
Alla de kristendomslärare, fru V.: om-
nämner, äro odugliga. Jag ber all få in-
slämma härnali. — Den ärade författarinnan
företer dock — erkinnom det — en egen-
domlig samlareförmåga. En opartisk forskare
skulle helt säkert påtväffa en och annan lä-
rare. och lärarinna, som i trols af den olyck-
liga »mekaniken» lemnade en kristendoms-
undervisning med både andakt och Kf utan
alll vare sig religionsförakt eller seklväsende.
Hurua åskådligt fru V. skulle bålla en lektion
öfver tredje trosarlikeln, vet icke jag, kanske
icke heller fru V. Underligt emellertid au
ej höra den ärade kritikern omnämna en lektion
i biblisk historia, som ju är ett för barn
mindre abstrakt ämne. Men fru V. har kanske
ej funnil nog många skuggsidor dervidlag.
Alt en förbättring i kristendomsunder-
visningen är påkallad, särskildt med hänsyn
till. den kaleketiska delen” deraf, som ännu
på sma ställen fortfar all vara ett själsdö-
dande minnespluggande, är en sak, som så
många gånger af verkliga kristendomsvärmer
icke blott utom, utan äfven inom lärarekåren
betonats, att fru V. blott förstärker deras
antal. Frågan har ej heller varit främmande
på skolmötena, såsom fru V. synes hålla
troligt.
Så kommer historien. Fru V:s under-
sökning af undervisningen häruti har ledt till
häpnadsväckande resultat. Icke mer än två
af alla dem, fru V. frågat härom, ha haft
någon aning om, hvar de börjat läsningen i
svenska historien; mer än namnen på Gustaf
Vasa, Gustaf II Adolf och Karl den tolfte
känna barnen "ej under skoltiden. Är det
möjligt? frågar man sig, fastän fru V. på
förhand låtit oss veta, att historien behandlas
på ett »ohyggligt» sätt. Nyss kritiserades ju
en lektion om turkarnes folklynne och reli-
gion, Karl den tolftes karakter, styrelse och
andra »kinkiga ämnen». Rörande förfädernas
gudatro inskränker sig folkskolan til att «låta
barnen inlära tre å fyra namn utan en gni-
sta medföljande ljus». Att en äldre f. d.
folskole-elev »tyckte sig ha haft i lexa »>nam-
net Engelbrekt (nakna namnet förstås) och
att möjligheten antydes af att kunna «ramsa
upp Sveriges konungalängd jemte ett par
dithörande årtal», betyder föga.
Man förstår tydligen, att här begagnats
lärobok, men hvilken, är svårt att säga. Ut-
omordentligt skröplig måste den emellertid ha
varil. Att barnen aldrig i folkskolans läsebok,
som af hyarje någorlunda flitig lärjunge genom-
lästs delvis många gånger, fålt syn på de in
tresseväckande uppsatserna om den nordiska
sudaläran, om Engelbrekt, om Gustaf Vasas
älventyr i Dalarne, förefaller också rätt be-
synnerligt. Jag har såsom barn läst en skä-
ligen tarflig lärobok i historia, men ingen
af de vida bällre historiska läroböcker, jag
sedan den tiden gjorl bekantskap med, har så
fäst sig i minnet, Huru en lärjunge, som
om och om igen läst t. ex. ettaf ofvannämda
stycken, skall helt glömma deras innehåll och
på samma gång i åralal efter skoltiden be-
sväras af det framställningssält, som användts
för all meddela samma innehåll, är för många
en ouppdagad hemlighet.
Fru V. påpekar olägenheterna deraf; att
skolan och kyrkan begagna ett, allmogen sjelf
ell annat språk, och häri ligger tvifvelsutan
en kännbar svårighet för allmogeklassen: mom
sig måste den för att tala ett vårdadt språk
öfversälla provinsialismerna till allmängiltiga
uttryck. Men huru afhjelpa detta? Icke kan
det vara välbetänkt all utgifva läroböcker eller
| meddela undervisning på de olika arterna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
