- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 3. årg. 1888 /
242

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

Lisa Blad.

leka med. Hon ansåg nämligen, att en krigs-
mans dotter skulle förnedra sig, om hon gåfve
sig åt en man, och visste derjemte mycket väl,
alt anbuden icke gällde hennes person, utan
hennes hus. Och det skulle ju hafva varit
för galet att ännu skaffa sig en man att un-
derhålla.

Lisas yttre var snarare manligt än kvinligt;
hon: var nära 3 alnar lång och dertill tjock om
lifvet. Hennes anletsdrag tillkännagåfvo genast
den karaktersfasthet, som var henne egen, Om
vi föreställa ’oss, att Lisa var ful, så misstaga
vi oss dock. - En hög panna, stora blå ögon,
en stor romersk näsa, ganska välfoemade drag,
litet fjun på öfverläppen, guldgult sträft hår —
så såg Lisa ut.

Hennes drägt bestod af högskaftade lapp-
stöflar, en kort vadmalskjol, vadmalströja med
messingsknappar och fickör på hvardera sidan.
I den ena fickan förvarades fadrens messings-
beslagna masurpipa, i den andra elddonen och
tobakspungen, fylld med tobak från egen täppa.
En vadmalsduk var hennes hufvudbeklädnad
om vintern och om sommaren ep hemmaväfd
bomullsduk. Den efter hennes fader ärfda

beskaftade »puukkan» hängde alltid i sin slida.
Till sin: natur var |

vid hennes högra sida.
Lisa godhjertad och pratsam, hvarför hon äfven
var en gerna sedd gäst hos grannarna. Vid
sådana tillfällen samtalade hon alltid med
männen och stoppade härunder flitigt tobak
i sin pipa och bjöd deraf åt andra. Hon var
nämligen mycket stolt öfver sin utmärkta to-
bak, hvars frön hon enkom hemtat från Uleå-

borg. Ofta ledde hon samtalet på krigshän- |

delserna, och då hon en gång var der, pri-
sade hon enlusiastiskt lyckan att få strida
och falla för sitt land. När nederlagen kommo
till tals, utsträckte Lisa sin knutna hand van-
ligen med de morska orden: »Hade jag nu
ryssen här, skulle jag slå tio till marken med
blotta näfven.» Ibland talade hon med stolt-

het om de många slag, i hvilka hennes fader |

deltagit, och om de sår, han fått; då tårades
ofta hennes ögon, hvilket hon dock omsorgs-
fullt sökte dölja, ty det anstod ju ej en kri-
gares dotter att sitta med tårfyllda ögon.

På detta sätt lefde denna finska kvinna till
en ganska hög ålder, okunnig om fåfänglig
grannlåt, anspråkslös och fri, älskad af sina
grannar. Men så kommo mnödåren 1865—
1868, sorgliga att minnas, och nedmejade i
vårt land utan barmhertighet menniskor genom
hunger och farsot. Dessa nödår bröto också
Lisas stålsatta krafter. Akern hade under 3

år nekat den ålderstigna föda; och tigga ville
hon icke mera. En helgetid tog hon sina
skidor och begaf sig med hjelp af dessa tre
| mils väg, hungrande till kyrkobyn, hvarest
mjöl utdelades för intet på föranstaltande af
Uleåborgs läns dåvarande guvernör. Ryktet
förmälde, att detta mjöl för de fattiga var starkt
kalkblandadt, huruvida det egde grund, vet
jag icke. På den färden sjuknade: Lisa och
nedsjönk till ’Tounelas") boningar, vårvintern
1867, enligt hvad jag tror mig minnas.

Nordanvinden.

Lille piltens dröm.

| Allegori.

pi eille pilten var sin pappas son, och han
| hade ännu en fördel att fröjda sig öfver;
7 "den nämligen, alt han var sin ammas
PEN Om »lille pilt> skulle vara namn
eller" epitet, vet man icke så noga. Amman .
kallade honom lille piit, tjenarne likaså, och
så fick epitetet tjena som namn.

En vacker dag hade den lille pilten vuxit
ifrån kolten och fått sig benkläder och en
vacker blå jacka med derå fastsydda guld-
galoner och annat lull-lull; Nu tyckte han,
att han blifvit en stor karl, red på sin käpp-
häst och kommenderade sina tennsoldater hela
dagen, och om kvällen var han alldeles ut-
tröttad, och när amman bäddat hans säng,
hvilken tydligen icke var inköpt för hans räk-
ning, enär den var af det slag, som på gre-
kiskan kallas ett lustrum, kröp han ned un-
der täcket och somnade hastigt. I sömnen
fortsatte han, likasom dagen förut i vaket
tillstånd, att vara en stor, mycket stor karl.
Han tyckte sig stå, iklädd sin granna blåa
jacka med guldgaloner soch lull-lull på en höjd
i närheten af hafvets strand. Ur hafvet såg
han en oräknelig skara af benrangel uppstiga
och uppställa sig i långa och djupa led. En
I del voro iförda snygga, fastän slilna kläder,
| andra voro trasiga, andra åter voro alldeles
nakna. Från landsidan såg han tretiolusen
vagnar, lastade med spanmålssäckar och mjöl-
= köra fram, och dessa uppstälde sig

+) De, dödas hemvist.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1888/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free