Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 August Strindbergs sista drama.
så, som: författaren tänkt sig, så beror detta
säkert därpå, att han Icke alltigenom träffat
naturen.
Men intressant är stycket i hög grad och
värdt den bildade allmänhetens största upp-
märksamhet.
Gustaf af Geijerstam.
Ett julminne.
(Forts. try fo.)
Men på natten blef det yrväder och när jag
kom ut på morgonen till julafton låg snön
tjock på gatorna. Då jag gick igenom Hum-
legården mötte jag Lars, som skulle hem för
att göra upp om fårlhalfvan. Han var vid ett
utmärkt humör, det såg jag på den godmodigt
plirande: blicken och : sättet hvarpå han höll
händerna i byxfickorna. Ty det var ett slags
barometer på, hur det stod till med lynnet;
var det mycket dåsigt, begrafdes de ända ned
i djupet af fickorna, och det måtte hafva yva-
rit ett ansenligt djup, ty de långa armarne
höllos då sträckta och stela, som om det icke
fans någon led på dem; var det ostadigt,
kommo de icke så djupt ned och armbågarne
voro: ledigare och fria från kroppen, men var
det riktigt godt, höllos endast tummarne i fic-
korna och de öfriga fingrarne spetade utefter
sömmen och knäpte och spelade som på osyn-
liga tangenter. Och så var fallet nu.
Han hade varit och sett på julmarknaden
i går kväll, och der hade han köpt en siden-
halsduk åt gumman och en fällknif åt sig
sjelf. Ja, och så hade de lurat honom på en
dösa med spegel i locket, som hån funderade
på alt ge åt en af våra jungfrur, så att inte
gumman fick se den, för då blef: hon väl all-
deles vettvill, — och sen hade han och Kalle
gått och drifvit på gatorna och sett på alla
de granna fönstren, tills de voro alldeles styf-
va i nacken och inte orkade se mera, och då
gingo de in på en krog och fingo sig en bit
mat. Och der hade Kalle kommit i gräl och
det hade blifvit slagsmål af, och polisen hade
kommit, så gud vet, hur det skulle gått, om
inte han hade varit, -— för se han hade talat
reson med konstapeln. Och nu höll jag på
att få hela historien med polisen till lifs, men
afbröt honom med en fråga om hemfärden,
Ja, se den fick nog bestå till i morgon den,
för nu hade vägarne väl yrat igen, så man
knapt kunde komma fram, och det var bäst
att låta snön sätta sig och det frysa en smula
på under natten.
Men då kom ju Lars inte hem på julafton ?
Nå, så kunde det då också vara roligt att
vara en julafton i stan. För det var nu okrist-
ligt, hvad det var mycket att se på, och bra
hade man det nu på alla vis härinne i sta-
den.
Men hvad skulle väl gumman säga om det?
Åh, hon trätte väl i alla fall, så hvad det
anbelangade, så ..., svarade han och blin-
kade godmodigt och bekymmerslöst i det han
gick.
»Gumman trättes, ja, det var Lars stora
kors här i lifvet, och det var när det kändes
för tungt, som händerna sökte djupet af byx-
fickorna. Men gat han sig hemifrån, lade han
det af sig vid grinden, och sen vår han glad
och bekymmerslös som en spelman, ända tills
han kom tillbaka och fick se det ligga der
och vänta på honom. För då visste han, att
det var ingen råd annat än taga det på sig
igen.
Han hade sjelf skapat sig sitt kors, Lars,
och derför underkastade ham sig det också med
en slags filosofisk resignation, Då far hans
dog och han skulle öfvertaga den vanskötta
och skuldsatta gården, gick Kerstin som piga
i granngården. Det var en rapp piga, som
tog i arbetet med en hårdhändt förbittring,
så att det liksom af sig sjelf skyndade att
blifva. färdigt, bara för att komma ifrån henne.
Och ett lynne hade hon, så gud signe! Inte
var hon dålig i att svara, och sträckte inte
orden till, så var det icke långt efter fing-
rarne. Det hade Lars fått känna på, som
gerna skämtade litet med flickorna, och det
hade ingifvit honom en respekt, som så små-
ningom öfvergick till from beundran. Så
tänkte han nog också på, att hon kunde vara
bra att ha i gården, och han tänkte hit och
han tänkte dit, och huv han tänkte, så hade
han en vacker dag gått och gjort allvar af
saken.
Och för gårdens skull fick han nog inte
ångra det, för det blet en fart i arbetet och
en noggrannhet och en sparsamhet, som på
kort tid gjorde underverk, Och så länge det
stod på, hade han inte heller för sin del skäl
att klaga, hon hade så mycket ått syssla med
att hon aldrig fick tid att träta. Men då det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
