Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 23
Och den femte fylde två gånger dödskal-
len, tömde den två gånger. och sade:
Jag godkänner alla dessa medel. De äro
goda, men ej tillräckliga. Välan, gören fol-
ken till djur, men förskräcken. dessa djur.
Injagen dem fasa genom en obeveklig rättvisa
och grymma straff, så framt I icke förr eller
senare viljen uppslukas af dem.
en god furstes förste tjenare.
Och alla svarade och sade: Det är sant,
bödeln är en god furstes förste tjenare.
Och den sjette sade: jag erkänner fördelen
af hastiga, fasansfulla, oundvikliga straff, men
det gifves starka och förtviflade själar, hvilka
trotsa straffen. Viljen I utan besvär herrska
öfver menniskorna, så förvekliga dem genom
vällust: Dygden är ej till fördel för oss,
hon blott alstrar styrka. Låtom oss derföre
helst försvaga dem genom att låta dem ur-
arta.
Och alla svarade och sade: Det är sant.
Låtom oss försvaga styrkan, ihärdigheten och
modet genom veklighet!
Och den sjunde drack likasom de andre ur
dödskallen, satte fötterna på krucifixet och
sade:
Ej mera om Kristus! Krig på lif och död,
evigt krig mellan honom och 088.
Men huru afvända folken från honom? Det
är ett fruktlöst försök. Hvad är att göra?
Hören mig! Vi måste vinna Jesu Kristi pre-
ster, med att gifva dem ära, skatter och makt.
Så skola de befalla folket i Jesu namn, att
i allt vara oss undergifna, ehvad vi göra eller
befalla, Och folket skall tro dem, och för
samvetets skull lyda dem, och vår makt skall
blifva säkrare än förr.
Och alla svarade och sade: Det är sant.
Låtom oss vinna Jesu Kristi prester!
Och plötsligt slocknade lampan, som upply-
ste salen, och männen skingrades i mörkret.
Men till en rättfärdig, som i detta ögon-
blick vakade och bad vid korset, sade en röst:
Min dag nalkas, Tillbed och frukta intet!
Svarta rosor
lyder titeln på ett litet häfte, som i dessa dar
lyser i våra boklådsfönster, uppseendeväckande
redan genom. sitt omslag. Artisten är Karl
Nordström, den bekante målaren. Några rosor
Bödeln är
äro tecknade på en törnig kvist, blodsvarta,
med en utsökt smak. Kontrasten beslår bok-
samlingarne ikring med en temligen vulgär
hyvardaglighet, och det är med förvåning, man
ögnar en diamant ibland kolslagg.
Titel och omslagsteckning symbolisera för-
trväffligt en samling dikter — af Ernst Jo-
sephson — som jag ej utan en blandning af
ömhet och rädsla går att omnämna. Ömhet,
ty hvem kan läsa så hjertevarma sånger, utan
att en motsvarande känsla stiger upp i ens
eget bröst; rädsla, nemligen att ej rätt uttala
all den heder, som en sådan författare till-
kommer.
Hvarken många eller långa äro dikterna,
blott ett trettiotal små stycken. Det märk-
värdiga här är nu icke längden eller bredden,
nej — snarare då djupet, djupet af den känsla,
ur hvars underjordiskt heta mark dessa små
blödande blommor uppsprungit. Jag läste upp
den dikten, som är kallad Tillegnan:
Är du lycklig, du, och glad,
bläddra ej i dessa blad! j
Du skall skåda med förakt
dessa barn af sorgens makt.
Gerna sjöng jag glada sånger,
har försökt det många gånger,
men det går ej, att man skrifver,
annat än, hväd hjertat gifver,
och är hjertat fullt af sorg
ger dig glädjen snart en korg,
om du vill dess gunst begära.
Du, som kände sorgen nära,
lyssnar kanske till min röst,
hvilar vid en broders bröst;
i min sång ett skimmer spårar
af din egen smärtas tårar!
— Min åhörare föll i gråt! Större makt
är ingen skald gifven. Att det är ett hjerta,
som här talar, derom lemnas visserligen ingen,
som ej sjelf-saknar ett sådant, länge i tvifvel.
Någon af de kritiska blodhundar, som al-
drig morra så ilsket som vid lukten af hjer-
teblod, har anmärkt, att Tilleynan vore förfe-
lad, efter dess innebörd motsades af följande
muntrare dikter. För en hvar med ögon till
att se, är dock vemodigt uppenbart, att det är
en ande, melankolisk i sitt väsendes botten,
som här träder emot oss. Låt honom skratta
och väsnas våldsamt som i Bref till S:r Don
Spada — för öfrigt en beundransvärd målning
i de gamle holländarnes stil — bak den gun-
gande gardinen är i alla fall på sin höjd ett:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
