Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 39
heten och konkurrensen mellan arbetarne samt
derigenom åstadkomma en höjning af den all-
männa lönenivån, hvilken äfven skulle tvin-
gas högre upp genom arbetarens ökade for-
dringar på lifvet, större kunskapsmått och
bildning och derigenom förvärfvad större för-
måga att genomdrifva sina fordringar. Dock,
att vidare utveckla det oberäkneliga gagn i
såväl humanistiskt som ekonomiskt hänseende,
normalarbetsdagens införande skulle medföra
för arbetaren, torde här vara öfverflödigt, då
ju denna sida af saken ligger i tämligen öp-
pen dag. Och för öfrigt gäller det, beträf-
fande en reform som denna, hvilken ännu be-
finner sig i sitt kämpande stadium, att det är
mindre nödvändigt utveckla dess fördelar än
bemöta invändningar. Och invändningar mot
normalarbetsdagen är det godt oml
I en tid, som vår, är det tyvärr icke de
humanistiska skälen, som äro de afgörande,
Uppreser sig ett penningeintresse mot dem,
få de nog stryka på foten, Och från närin-
garnes och industrins sida skulle, påstås det,
oöfvervinliga ekonomiska hinder resa sig mot
normalarbetsdagens införande, såvida den ej
samtidigt antages i alla indnustriidkande län-
der. För industrin skulle natnrligtvis denna
åtgärd medföra betydligt ökade driftkostna-
der, hvarigenom det land, som genomfört den,
kunde komma i ett ogynsamt läge gent emot
andra länders konkurrens; Och genom den
tillbakagång af industrin, detta kunde hafva
till följd, skulle" arbetaren alldeles beröfvas
de genom normalarbetsdagen vunna fördelarne.
Hvaraf skulle följa, att denna reform skulle
vara af tvifvelaktigt värde äfven för arbetare-
klassen.
Men en dylik verkan af normalarbetsdagens
införande vore icke sannolik. "Ty 1:o är det
tydligt — något som ju föröfrigt äfven pro-
tektionismen med framgång predikat -— att
höjandet af en stor folkklass ekonomisk läge
utöfvar ett välgörande inflytande på hela lan-
dets näringslif. - Och då onekligen arbetsklas-
sen är den talrikaste af alla folkklasser, skulle
en förbättring i dess läge återverka på alla
näringar och ingjuta nytt lif i dem. En stor,
välmående, köpstark allmänhet är ju underlaget
för allt sundt näringSslif, och ett nedpressande
af den stora massans lefnadsvilkor innebär
derför i sjelfva verket ett industrins sjelf-
mord. - Och 2:0o är det ieke den högre eller
lägre arbetslönen, som är det bestämmande
för de industriela driftkostnaderna utan lönen
i förhållande till det presterade arbetet. För-
hållandena i England och framför allt i Ame-
rika torde väl hafva tillfallo ådagalagt, att
väl aflönade arbetare med kortare arbetstid
åstadkomma, i följd af sin högre bildning
och intelligens samt förmåga af större kraft-
utveckling och energi, relativt mer och alltså
billigare arbete än en dåligt aflönad, öfver-
ansträngd arbetare. Och är man icke då med
dessa fakta för ögonen berättigad påstå, att
införandet af normalarbetsdag långt ifrån att
vara någon för industrin ofördelaktig åtgärd,
tvärtom skulle i hög grad bidraga till dess
utveckling och förkofran? Äfven ur industrins
synpunkt skulle således normalarbetsdagen vara
önskvärd.
0: C—r.
(Forts.)
Levis uppfattning.
Skize al Krk.
» Farliga kvinnor! Kvinnor som förstöra
hemmens lycka — sina egna eller andras!
Det är ju så det brukar heta? De farliga
kvinnorna, det är dessa lättsinniga vampyrer,
som vi läst om i gamla romaner och sett på
teatern i gamla pjeser, dessa damer med röda
läppar och förföriska ögon — yppiga, eleganta,
mondaina, raffinerade — som kunna med kallt
blod rifva ner familjelyckan och förråda sina
väninnor — — och när den stackars mannen
vaknar ur sitt rus, ångrande, krossad, ja, ni
känner: historien... Se det är typen emeller-
tid för de kvinnor, vi måste akta oss för».
Levi, alltid hågad att filosofera, att utveckla
sina åsigter, att tala, var denna kväll riktigt
i sitt esse. Vi två andra hade slagit oss ner,
den ene i gungstolen, den andre i soffhörnet,
— värden sjelf, liflig som bara eld, med ciga-
retten, som han sparsamt drog ett bloss af,
och som han tände väl tio gånger, i venstra
handen. Än var han uppe på golfvet, än
satt han på skrifbordshörnet, än på soffkar-
men. Han purrade upp sitt hår, medan han
talade, och minspelet i hans rörliga ansigte
följde lifligt hvarje skiftning i hans tal.
Vi, som kommit upp till honom sent på
kvällen, hade som oftast haft något att säga
om en eller annan ny bok, och han hade ge-
nast — enligt sin vana — öfverfört frågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
