Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 — Levis uppfattning.
till lifvet, till verkligheten, till vår egen om-
gifning.
Och nu fortfor han på sitt originella, kort-
huggna sätt:
»De ha för öfrigt ganska rätt, typen fins.
Men jag kan inte hjelpa att jag på tal om
dylika förskräckliga kvinnor kommer att tänka
på en helt annan sort, deras motsatser i mångt
och mycket, — ideal af snällhet och vänlig-
het kanske, och som skulle spärra upp ögo-
nen cirkelrunda, om man sade dem, att de
höra till de farliga — eller ha dåligt infly-
tande eller -— ja, hör på! Jag skall presen-
tera en kvinna, allt annat än farlig och allt
annat än romanrtyp, helt hvardaglig, omtyckt,
korrekt, typ kanske för den svenska husmo-
dren — det ska ni få höra af hvem ni frå-
gar, . åtminstone af hennes kvinliga vänner.
Och hon har många vänner!
När hon gifte sig, hade hon — så ung
som hon var — skött hushållet hemma i ett
par år. Hon hade växt upp i ett strängt,
gammaldags hem, hade läst för guvernanten
och sofvit i hennes rum, hade som helt ung
läst ett och hvarje, med och utan lof, och
utan att något tycktes ha fastnat i hennes
hjerna.
Hon gifte sig — ett korrekt stockholmskt
bröllop på Fenix med hela slägten och alla
familjebekanta inviterade. Korrekt bröllops-
resa - och korrekt installation med slägtbjud-
ning i det nya parets dufbo efter återkom-
sten.
Man behöfde” inte vara någon skarpsynt
iakttagare för att se, hur de två gingo upp
i hvarandra. - Man såg dem sällan skilda åt,
lilla frun kom och hämtade unge herrn på
hans embetsrum; fick: han lust så gick han
med, och besökte man honom, så kom hon in
och satte sig och språkade om dagens on dits.
Aret gick och ett år till gick. Familjen
hade ökats med två småttingar och en barn-
jungfru, våningen hade också tillväxt. Det
var sig inte alldeles likt som förr. Man var
inte längre nygift, och inkomsterna: ville inte
räcka till:
Men det är inte den historien — hvardags-
historia. för resten — som jag skulle tala om.
Utan förhållandet dem emellan. Det var alls
inte som i romanerna — antingen kärlek och
godt förstånd eller också osämja. Nu var allt
ljumt; och halft, ingendera visste, hvar han
hade den andra, ingendera hade något förtro-
ende till den andra, de hade ingenting gemen-
samt — mer än några minnen, som snart voro
döda och borta. ;
Orsaken? Ja — olika konstitutioner! Fon
skapad för hemmet, han för verlden, han frisk
modfull, ung, hon ....ja, jag misstänker att
hon var motsatsen.
— Nog af, de lefde på livar sitt håll, fast sida
vid sida, olidligt nära hvarann. Hon, som
det tycktes, belåten, vida mera nöjd nu än
förr, då de lefde gemensamt. Hon hade hem-
met, barnen, väninnor, sällskapsnöjen, hon
begärde ingenting mera, hon talade om ingen-
ting annat, hennes tankeverld tycktes ej sträc-
ka sig längre än till gränserna för dessa om-
råden, och — det är just det som väckte min
förundran och mitt intresse för förhållandet,
så tarfligt det än var — det såg ut som om
hon aldrig tänkte på hur främmande de båda
voro för hvarann eller att det öfver hufvud
taget kunde finnas förtrolighet dem emellan.
Det föll dem aldrig in att tala sins emellan
om annat än bagateller, något gemensamt tan-
kelif fans ej, lika litet som gemensamma käns-
lor. Om hvad som sysselsatte honom kunde
han ju aldrig tala med henne. Han måste
söka upp andra, liktänkande, själsfränder, som
han faun någon resonnansbötten hös för sina
tankar. = Hans hustru visste inte alls, hvad
han tänkte eller frödde, och han ringaktade
hennes åsigter. Och hon fann detta alldeles
i sin ordning, eller om hon i tysthet led der-
af, det skall jag iute säga, men faktum är
emellertid, att hon gjorde ingenting, ingenting
för att bättra på förhållandet; för att komma
ur: det der ljumma, halfva, som skulle före-
fallit en finkänslig menniska olidligt. Och
på så vis medgaf hon ju, att hon fann allt
godt och väl.
Han? Ja, han hade börjat sitt äktenskap
med fullt förtroende, med att ingenting dölja
för sin hustru. Och nu — nu fick han dag-
ligen ångra sin förtrolighet. Inför sig sjelf,
ty, sanningen att säga, så hade hon inte fäst
så pass mycket vigt vid det, han gaf henne;
det hon lärt känna hos honom, att hon jem-
förde honom, sådan han var då, med sådan
han blifvit under fortsatt samlif — det vill
säga, det kaållades ju samlif, efter de lefde
som två galérslafvar.
Han hade försökt att få henne att inse, hur
örö Han lefde
i en ständig nervös upphetsning, hans arbete
blef dåligt, han kunde ingenting göra med
lugn, och han bar med sig hvart han kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
