- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 4. årg. 1889 /
41

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt. 41

denna känsla af skam. Det föreföll honom,
som såge alla, i hvilket falskt förhållande han
lefde fram sitt lif — och som om han inte
sjelf var den ende iakttagaren af, hur det goda
i honom gick till botten, hur han långsamt
gled utför — långsamt men oaflåtligt.

Der kommo de, inte arm i arm men sida
vid sida, han nervös, mager, med ett uttryck
af misstänksamhet och skygghet i sitt ansigte,
— hon lugn och trygg, hon hade fetmat,
mådde vil, skötte hushållet, tog emot hans
pengar och tiggde ogeneradt mera; Hon stod
ej på det sluttande planet, hon!

Uppträden förekommo visst mycket sällan
dem emellan. Hvartill skulle det ha båtat?
Ett öppet ord från honom eller ett häftigt
utbrott gjorde ingenting bättre. Hon var
tusen mil från honom. Och hennes förebråel-

ser — i den öfverlägsna fru-tohen — gällde
alltid saker, som för honom voro värda min-
dre än noll, -— etikettsfrågor, bjudningar,

uppförande mot väninnor och slägtingar.

De voro båda af naturen gladlynta och
tyckte om ett skämtsamt ord. Tonen dem
emellan var i allmänhet allt annat än ovänlig
eller bitter, men hvilket innehåll i deras sam-
tal! Intet innehåll alls. Hvilket hade till
följd, att han började få lika svårt för att
tala om annat än skräp, när han talade med
andra, som när han talade med henne. Han
tyckte sig tanketom och slö, och medvetandet
derom — eller inbillningen — gjorde honom
osäker — och den som tviflar på sin förmåga,
han kommer inte långt.

I sällskaper hänsköt hon ofta frågor till
sin mans afgörande, vädjande till hans smak
— alltid en mild och god och tillgifven hu-
strul! — och talade skämtsamt med honom.
Skulle hon ta för allvar, hvad han i ett
eller annat uppbrusande ögonblick kunde säga!
Hon som hade den märkligaste förmåga att
släta öfver och glömma, att anklaga an-
dra för sjelfviskhet och vara nöjd med sig
sjelf, fast hon visste eller hade vetat, hvil-
ket inflytande hon hade på sin man. Han
hade en gång glömt sig och sagt henne rent
ut att lifvet, sådant han nu lefde det, hade
intet värde för honom. Hon behöfde inte söka
efter ord: »O, hvad han var otacksam! Hvad
var: det egentligen han ville? Det var en
odräglig jargon han lagt sig till med». Sedan
något skämtsamt om hur ful han såg ut. Hon
tyckte ändå om honom, fast han inte nu mera

brydde sig om henne. Ja, det hade hon panna,
att säga, fullkomligt oskyldigt, på. god tro.

I detta ögonblick tror jag han hatade henne,
skulle kunnat slå henne. Och hon var inte
någon af de koketta romandamerna, som kallt
leka med manliga hjertan och hvilkas ord äro
lika falska som deras kinders rodnad. Hon
var inte ens någon karaktär af intresse eller
öfver hufvud taget någon karaktär alls, det
var intet hon sträfvade efter, som kunde ha
förklarat hennes onekliga konsekvens, hon
var endast en indolent karaktär, en hyvardag-
lig menniska, som aldrig ville något ondt och
som aldrig skulle inse, att hon vållade något
ondt.

Hennes man har hvarken rymt eller skju-
tit sig för pannan. Det skulle bli litet svårt
för familjen att draga sig fram, om han doge,
och skilsmessa, hvad skulle en sådan tjena till?
— Han skulle ju ändå för hela litvet vara
fastkedjad vid dem, hans arbete skulle gå till
deras underhåll, ty frun hade ingen förmö-
genhet, och det vore ju den afvikne mannens
skyldighet att underhålla familjen.

Nej, han rymde inte. Barnen växa till
och pappa följer pojken till skolan om morg-
naärna. Han har resignerat, han dricker sin
toddy utomhus om kvällarne, bjuder inga vän-
ner till sitt hem, och dörren till hans rum
från salongen är alltid stängd. Han som före
sitt giftermål lefde så strängt korrekt, han
har nu uppgifvit också medvetandet derom.
Han har en älskarinna, (och en gång, då han
sjelf kom att tala härom —- något som han
eljes aldrig gjorde — sade han med sin iskalla
ton; att han måste hålla sig frisk för att kunna
arbeta så, att familjen kunde lefva).

Om hon vet det? Kanske och kanske inte.
Hon skulle kanhända inte bry sig vidare om
det, och han skulle säkert kasta henne i an-
sigtet, att kon ju så velat, Således alls inte
som i romanerna — eller som i de realisti-
ska damernas pjeser! Ett så tarfligt förhål-
lande vore också knappast lämpligt att skrifya
om, Mig har det intresserat just derför att
det hela är ett intet, som har de sorgligaste
resultat, en öfverilad förbindelse, som ödeläg-
ger ett lif, en gång fullt af hopp och lefnads-
mod, en öfverilning, som inte kan göras om
intet, och en olycka som ej är någon olycka
i verldens ögon utan ett helt och hållet kor-
rekt äktenskap — en god kvinna, som gör
en man lycklig, skaH verlden säga, om vi
fråga den, — eh kvinna, som bibehållit sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 5 09:44:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1889/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free