Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Lord Byron - 1. Mörkret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
Ja, hunden åt sin herre, — utom en;
Han satt der trogen vid ett lik och höll
På afstånd djur och menskor med sitt skall,
Tills hungern grep dem, och den trötta käft
Till liket drogs; han sjelf ej föda tog,
Men med ett ömkansvärdt, beständigt tjut
Och med ett snabbt förtviflans skri, den hand
Han slekte, som ej smekte mer — och dog.
Af hunger mängden smältes småningom;
Blott tvenne lefde i en väldig stad,
Fiender båda: nu de möttes vid
Den ringa glöden på en altarplats,
Dit massor hopats utaf helga ting
Till verldsligt bruk. De söka efter eld,
Och skrapa skälfvande med knotig hand
Den svaga glöden, deras matta pust
Ett ögonblick ger åt en låga lif,
Ett uselt skenlif; så de lyfta opp,
När det blir ljust, sin blick och se uti
Hvarandras anlet — hu! ett skrik — och dö; —
Just för sin egen hisklighet de dö,
Men ej de känna den, uti hvars drag-
Sitt märke hungern gräft. — Vår verld var tom;
Den rika, mäktiga var nu en klump,
Ej gräs, ej träd den bar, ej folk, ej lif, —
En dödens klump. — Ett cliaos blott af stoft.
Nu stodo haf och sjö och floder still,
Och intet rördes i det tysta djup.
Skepp lågo ruttnande på hafvets våg,
I stycken föllo masterna, och tyst
De döko ned i djupet utan sqvalp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
