Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nord-Amerika - Bret Harte - 9. Miss Blanche talar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
Mitt öga längs fronten halkade lätt, —
Smutsig och dyster, så långt man kan se det —
Tills det mötte en blick, lik en blank bajonett,
Och ett anlet, som växte ur dunklet i ledet.
Och en blixt slår ned öfver ögon och här,
Tills kinder och skuldror glödande flamma;
Och dernäst jag mins, huru sjelf jag står,
Med blossande kind och i ögat en tår,
Medan rosen ur barmen en båge slår
Genom luften, en bloddroppe lik, i det samma,
Raskt drog jag mig undan; der kom ett hurra,
Ett brus af figurer ined nojs och brottning.
Och så var det öfver. — Der satt hon, ja,
Min ros på hans bössas topp som en drottning.
Då skreks långt borta i dunklet: framåt!
Och långsamt, men säkert alla tillsamman,
Ett led på det andra, nu följdes åt,
Och ormande fram på sin skumma stråt,
Men bärande ofvan sig rosen i ståt,
De marscherade bort under aftonflamman.
Och jag böjde mig fram, och jag följde min ros,
Som gungade bort på kolonnens vågor,
Högt buren af hjeltar, som drogo sin kos,
Och värmd af den sjunkande solens lågor.
Så stängde jag fönstret. — Ej hördes ett ord
Om min vän, soldaten, om blomman ej heller.
Jag lefde som förr vid min pappas bord,
Jag drog ej som sjukvakt i krig för vår nord,
— Sjukt folk var mig alltid det värsta på jord —
Så jag gick ej till något sjukhus heller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
