Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Anmälningar - Samtidens störste teolog. Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sättning af Kristi gudom har hans menskliga dygd ingen fortjenst,
biir hans kors ingen, börda, hans dödskamp ingen smärta, och hans
uppståndelse blott ett gyckelspel.» Ar den ortodoxa Kristus-läran
sann — med hvad rätt framställer man då detta öfvermenskliga
väsende, som icke kan synda, denne på jorden kringvandrade Gud såsom
en förebild för oss? »hvad betydelse hafva då hans ord, hans lif och
det herrliga verk, han fullbordat?»1). Så frågar det efter
motsägelse-löshet i uppfattningen sökande förståndet; men så frågar äfven den
oförvillade religiösa känslan, som uppreser sig mot den torra
dogmatismens påstående, att det djupaste ai personlighetens mysterier:
men-niskans försoning och lif i Gud, är beroende af hennes instämmande
i läran om Kristus såsom »den andre personen i treenigheten.» Och
sålunda förena sig naturvetenskap och historieforskning, bibelkritik och ✓
filosofi, förståndets klarhet och känslans infierlighet i en gemensam
protest mot denna olycksbringande förvexling af kärnan med skalet,
kristendomen med dogmatiken, som är det grundlyte hos den kyrkliga
ortodoxien, hvilket låter henne för den tänkande kristne synas så
frånstötande och som en gång skall ådraga henne ett tungt ansvar inför
efterveridens domstol.
Men ju häftigare och allmännare den moderna bildningens
stormlöpning är mot medeltidskyrkans vittrade murar, desto mera hårdnackadt
blir ock motståndet från deras sida, hvilka invigt sitt lif åt förfäktandet
af trinitets- och inkamationsdogmernas rätt att gälla såsom den enda
salighetsvägen »den smala vägen, som förer till lifvet.» Må »tidsandans»
söner rycka till anfall i hotfullt slutna falanger, må hela skaror af de
förr »enfaldeligen troende» skynda öfver till den annalkande fienden —
stridsmannen för den teologiska verldsbetraktelsen viker dock ej en
tumsbredd tillbaka. Det är ljuft och ärofullt, menar han, att duka
under i striden mot dem, som med den hedniske vikingen hålla före,
att »der går ej en väg blott till gudarnes sal» (Geijer), och som
der-före genom andra portar, än »den bekännelsetrogna dogmatikens», vilja
färdas till det himmelska fäderneslandet. I denna strid kan han väl
för närvarande ej, såsom fordom, påräkna den veridsliga magtens
bistånd till »otroshjeltames» näpsande, men så mycket ifrigare smider
han sig krigsredskap af egen uppfinning; civilisationen har vridit
våldets klubba ur hans hand, derföre är hans anfallsvapen numera dolken.
Och i sjelfva verket — hvad stort och varaktigt uträttade väl kyrkans
väktare på den tid, då inkasten mot »den rena läran», besvarades
genom att låta kättaren omkomma i autodaféernas lågor? Hans kropp
förbrändes, ’men hans läror, hans tvifvel spredos vida; klokare är då
den stridskonst, som låter tviflaren i det yttre gå fri, men derimot
söker brännmärka hans inre menniska, den stridskonst, som låter sig
angeläget vara att stämpla en vetenskaplig undersökning om bibelns
kristologi såsom en yttring af »Kristus-hatet» eller en historisk
framställning af apostlatidens kristendom såsom »baksluga och lömska
försök att under hala Joabskyssar stöta tviflets förgiftade dolk i
ovarsamma läsares hjertan»2). Skulle fräckheten i tirader sådana som
denna ej tillräckligt tydligt röja af hvad art den ande är, som här
talar, skulle »ovarsamma läsare» verkligen låta sig fångas i den utlagda
’) a. st. sid. 75.
) Jmfr. Teologisk Tidskrift, årg. 1867, l.-sta häft. sid. 48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
