Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anmälningar - Bidrag till Sveriges historia under 1400-talet. Af H. H—d - Svensk konsthistoria. Af —rn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR. 117
är von der Ropps mycket lik. Källorna för våra skildringar äro desamma, och jag
tror mig kunna påstå, att om man går till deras begagnande med full fördoms-
frihet, är man berättigad att framställa Engelbrekt som en af vår historias stör-
sta och renaste karakterer. Skildrar man honom annorlunda, tager man anledningen
dertill i sin synnerliga undran deröfver, att en person kunde uppträda den tiden med
så ringa tillsats af personlig vinningslystnad.
H. H—d.
Svensk konsthistoria.
Nationalmuseum. Bidrag till taflegalleriets historia af Fredrik Sander. 1—4.
(Stockholm 1872—76.)
Tidskrift för bildande konst och konstindustri, af L. Dietrichson.
Första och andra årgången. (Stockholm 1875—76.)
Året 1866 betecknar gryningen af ett nytt tidehvarf för den svenska konsten.
Det var nämligen det året, vårt nationalmuseum för första gången öppnades, visser-
ligen i början för den skandinaviska konstutställningen, den största som dittills egt
rum i Stockholm, men ej långt derefter för de konstverk, hvilka tillhöra staten. In-
tresset för konsten och hennes alster har under de tio år som sedan dess förflutit
spridt sig i de vidaste kretsar. Utan att vilja tillskrifva nationalmuseum ensamt
all orsak härtill, kan man dock ej undgå att finna, hurusom det haft en väldig del
i hvad som sålunda timat. Det är också från två af dess tjenstemän, nu på andra
håll verksamma, som uppslaget till en verklig konstliteratur gifvits genom de båda
arbeten, hvilka vi här gå att granska. Det förra innehåller ett oväntadt rikhaltigt
konsthistoriskt materiel, sofradt och ordnadt med skicklig hand och ledsagadt af vär-
defulla inledande öfversigter. Det senare åter afser att i likhet med utlandets konst-
tidskrifter vara ett organ för den utveckling som pågår, jemte det att det vill göra
sina läsare förtrogna äfven med den historiska gången af de nordiska ländernas konst.
Vi skola i det följande efter förmåga skärskåda begge arbetenas innehåll.
Vår svenska konsthistoria är en mycket ung vetenskap: och vi ega föga att upp-
visa af något egentligt värde inom den samma. Gahm Pehrssons handskrifna konst-
närsbiografier, Boyes »målarlexikon» och den något äldre dansken Weinwichs arbeten
voro blotta notissamlingar utan kritik och utan djupare forskning: men på dem samt
på de i vår topografiska och biografiska literatur strödda uppgifterna hafva senare
kompilatörer stödt sig. Brunius, den forskare, som hittills verkat mest sjelfständigt
inom detta fack, stod dock utan något sammanhang med vetenskapens utveckling i
det öfriga Europa; och hans digra materialsamlingar rörande vår medeltids bygnads-
och prydnadskonst kunna derför endast med svårighet och under varsamhet begagnas.
Hildebrands »Den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid» är en kort handbok i
ämnet, men som sådan ganska användbar. Om vår nyare konst, från reformationen,
hafva vi ännu intet tillfredsställande helt verk: de strödda biografiska bidragen m. m.
behöfva ännu en lång tid sofras, arkiven granskas och konstverken undersökas, innan
en klar och fullständig konsthistorisk framställning af densamma kan ega rum. Nä-
stan alldeles försummad har en särskild gren af vår konsthistoria, kännedomen om
våra konstsamlingar, varit. Endast Wohlfahrt har i en uppsats för närmare tjugo
år sedan lemnat några hastigt hopkomna uppgifter i denna riktning. Det är då ett
så mycket vigtigare arbete som förf. af boken om »Nationalmuseum» satt sig före;
ty med nödvändighet skulle han vid sina undersökningar komma att vidröra nästan
allt, som angår vårt konstsamlingsväsen. Hvad han lemnat, kunna vi i största korthet
sammanfatta i följande, der vi äfven tillagt en eller annan uppgift för egen räkning.
Konstsamlingar i egentlig mening känner man i Sverige ända från »gamle kung
Göstas» dagar. Inventarier på Gripsholms slott allt ifrån 1533 upptaga taflor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
