Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje och fjerde häftena - Åsigterna om vintergatan. Af H. Gyldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSIGTERNA OM VINTERGATAN. 191
rtörelser vi kunna märka inflytandet af krafter, utan något undantag bevisa att
materien hos dem har samma egenskap. Kant säger äfven uttryckligen, att
solens attraktionskraft verkar långt utöfver de trånga gränserna för vårt solsystem,
hvilket vi varseblifva af den omständigheten, att kometerna, som dock röra sig
vida utom dessa gränser, påverkas af samma kraft.
På grund af analogier antager Lambert, i likhet med Kant, tillvaron af
en centralkropp för vårt system af andra ordningen eller den stjernhop, af
hvilken vår sol utgör en del. I annan händelse skulle rörelserna inom den-
samma, lydande de många särskilda attraktionerna, vara mycket komplicerade;
ja det synes till och med, som om stabiliteten i ett sådant system ej vore
möjlig". Han menar derför äfven att centralkroppen har en mycket betydlig
massa, men anser att densamma ej har någon alltför stor egen ljusstyrka; —
i annan händelse borde vi ju redan hafva uppmärksammat densamma. Må-
hända vi en gång skola märka dess tillvaro på grund af de små störingar, som
densamma nödvändigt måste förorsaka i planeternas rörelse på samma sätt, som
månens rörelse kring jorden afficieras af solens attraherande inverkan. Vi skola
då äfven kunna bestämma den riktning, i hvilken denna massa bör sökas. Han
framkastar möjligheten af att töcknet i Orion skulle utgöra eller sammanhänga
med ifrågavarande centralkropp. — Denna antydan om möjligheten af att ur
de mekaniska verkningarna sluta till en osynlig kropps tillvaro framhåller Struve
med rätta såsom ett bevis på Lamberts skarpsinnighet.
Skilnaden emellan Kants och Lamberts åsigter beror, såsom vi sett, derpå
att Kant antager vintergatan utgöra ett enda stjernsystem under det att Lam-
bert anser densamma bestå af en mängd särskilda stjernhopar. Den förra
åsigten är onekligen mer storartad och tilltalande för fantasien, den senare mer
nykter, men sannolikt riktigare. Flere af dem, hvilka sysselsatt sig med re-
flexioner öfver verldsbygnaden, hafva äfven till en början anslutit sig till åsig-
ter, som mer eller mindre varit beslägtade med Kants. men ett närmare be-
traktande och ett djupare studium af vintergatans natur hafva föranledt andra
föreställningssätt, hvilka mer likna Lamberts. Den som i detta afseende fram-
för alla andra bör uppmärksammas, emedan hans talrika och trägnoa arbeten
blifvit af den största betydelse för våra nuvarande insigter i stjerneverldens och
Vintergatans natur, är Sir William Herschel.
Innan vi gå att framställa utvecklingen af de Herschelska åsigterna, som
under fortgången af hans arbeten undergingo en fullständig förändring, böra vi
med några ord söka att förklara den undersökningsmetod, han. använde för att
loda stjerneverldens djup i olika riktningar.
! I denuva punkt är Lamberts resonemang ej fullt bindande. Man kan tänka sig stjern-
system utan någon centralkropp med öfvervägande massa, der rörelserna likväl äro af den be-
skaffenhet att systemet förblifver stabilt. Om t. ex. de enskilda massorna äro ungefär lika
stora och lika långt aflägsna från hvarandra, så kan man anse materien jemt fördelad inom
systemet. Ju längre man kommer från systemets midt, desto större blifver, i ett sådant sy-
stem attraktionskraften till centrum. Naturligtvis måste härvid förutsättas att systemet är
begränsadt åt alla sidor samt dess yttre form ej alltför oregelmässix.
Framtiden, 1877. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
