Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nytt uppslag rörande förhållandet mellan stats- och frikyrka, religion och vetenskap. Af Emund Gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATS- OCH FRIKYRKA, RELIGION OCH VETENSKAP. 267
som alla andra medlingspartier, och som beskylla alla sådana för inkonsequens,
dubbelhet, halfhet m. m.’ Det är ett märkvärdigt psykologiskt faktum, att
medlingsteorier, kompromisser, jemkningsförsök och eklekticism vanligtvis be-
traktas med så mycken och så allmän motvilja, då likväl historien ådagalägger,
att nya framsteg på mensklighetens utvecklingsbana vanligen åstadkommits ge-
nom detta slag af eklekticism; och att de nästan alltid varit frukten af mot-
satta krafter, som efter mer eller mindre heta strider ingått försonande kom-
promisser. Detta är så sant, att om vid en dylik strid det ena elementet blif-
vit allt för mycket af det motsatta kufvadt, blifva stridens följder mindre till-
fredsställande”. Både den politiska, den kyrkliga och den sociala historien
gifva många bevis på denna sats. Förhållandet är en oundgänglig följd af
den menskliga ofullkomligheten; ty dels kunna vi ej fullt fatta det absolut
sanna och goda, dels är detta stundom mindre nyttigt än det relativt goda.
Vår erfarenhet är så inskränkt, våra kunskaper så ofullständiga, vår tankekraft
så svag, och, hvad värre är, ofta så beherskad af lidelse, att våra omdömen
och åsigter sällan äro fullt riktiga. Detta inses bäst af de motsägelser, till
hvilka vårt tänkande leder äfven i de vigtigaste frågor; t. ex. motsägelserna
mellan ande och materia, mellan frihet och nödvändighet, m. fl. antinomiska
gåtor, på hvilka intet filosofiskt system ännu lyckats gifva någon fullt tillfreds-
ställande lösning. Ytterligare bevisas detta också deraf, att ingen princip kan
fullt följdriktigt sättas i verket utan att leda till orimligheter och oförnuft.
Vatikanismen såväl som sektväsendets ensidigheter äro slående bevis för denna
sats. Katolska kyrkan sjelf skulle ej kunnat bestå, om ej hennes praktik ofta
dagtingat med hennes teori. De reformerade kyrkorna deremot utgöra till
sjelfva sin princip medlingspartier mellan katolicismens uteslutande auktoritets-
tro och rationalismens uteslutande förnuftstro. I politiskt och socialt hänse-
ende se vi exempel på liknande förhållanden. Vår tids konstitutionela monarki
med sin noga afvägda regentmakt är en kompromiss mellan Österns despotiswm
och Vesterns folkstyrelse; och våra sociala förhållunden bildas genom kompro-
miss mellan individualismens och kommunismens grundsatser”. På det rena tän-
kandets område är förhållandet helt annorlunda. Der utgör den logiska konse-
qvensen a. och o., begynnelsen och ändan; och utan den vore hvarje filosofiskt
system ett oting. På lifvets rörliga, vexlande, oss i många fall okända om-
råden är deremot vår konseqvens ofta olycksbringande, emedan problemet är
för inveckladt, och vi ej känna alla de faktorer, med hvilka vår logik måste
syssla, alla de nödvändiga premisserna för att kunna draga den riktiga slut-
satsen. Vi göra derför väl uti att på dessa områden ej allt för mycket handla
efter å priori uppgjorda system, utan snarare med en ödmjuk induktion söka
utforska, hvad erfarenheten visat vara mest ändamålsenligt. Englands och
Frankrikes historia förete exempel på de båda olika sätten att gå till väga.
Englands statsmän söka lärdomar af erfarenheten, införa de reformer, för hvilka
tiden är mogen, frukta omhvälfningar och älska jemkningar och kompromisser;
Frankrikes deremot följa abstrakta teorier, som de söka konseqvent genomföra,
skulle det äfven kosta en revolution. Deras valspråk: »tout ou rien? är en
! Så t. ex. dömer den yttersta venstern strängare ötver protestantismen än öfver kato-
licismen, som berömmes för sin konsequens: Jfr Die Selbstzersetzung des Christenthums at
E. v. Hartmann 8. 15 (Berliu 1874) och Der alte und der neue Glaube af D. F. Strauss 8.
297, 298 (Bonn 1875).
? Blir det gamla för tidigt undanröjdt, följer reaktion; blir det nya för länge motadt,
följer stagvation eller revolution. :
? Le Regne social du Christianisme par F. Huet 3. 4—9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
