Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde och åttonde häftet - Norsk historieskrifning. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. SJUNDE OCH ÅTTONDE HÄFT.
berodde af sin ställning säisom fylkeshöfdingar och jorddrottar. Genom den
brädstörtade öfvergången till kristendomen hade vidare hos dem — de lysande
representanterna för den hedniska odlingen — sjelfve den inre, moraliska kär-
nan, så att säga, blifvit urhålkad, den gamla tron hade våldsamt blifvit under-
tryckt, men den nya religionen hade ännu icke hunnit att med sin sedelära
fylla det tomrum, som var lemnadt. Hela sinnesriktningen bestämdes ännu
af det hedniska vikingalynnet och karaktererna voro i sedligt hänseende halt-
och hållningslösa; det behöfdes endast en ringa stöt för att bringa lidelserna
till utbrott. Den gafs genom trontvistigheterna och stormännen vände nu sina
vapen mot hvarandra under mer än ett århundrades strider, hvilka förf. i
lifliga drag skildrar. I stormannapartiernas kamp framträder omsider ett
nytt moment; en af de stridande pretendenterna fick sitt stöd i en omgifning
af ganska tvetydig beskaffenhet, sammanrafsadt folk af låg börd och ej de
bästa föregåenden; hans parti fick med ett ord ett slags demokratisk anstryk-
ning. Detta betecknar en ödesdiger vändning, ty ett parti af en likartad
sammansättning förde efter någon tid Sverre på tronen och beseglade derigenom
lendermannaaristokratiens undergång. Men i och med Sverre segrade äfven en
ny tid öfver den gamla och ideer gjordes gällande, som ifven i det öfriga
Europa nu började uppväcka rörelse, ehuru Norge var långt ifrån moget för
deras mottagande. I Norge hade dock aristokratien vid denna tid för dess
yttre nederlag redan lefvat öfver sig sjelf. Det är, om vi ej misstaga oss,
författarens mening, att den norska och, vi kunna tillägga, den isländska stor-
mannaklassen, som hade representerat den rikaste och följdriktigaste utvecklin-
gen af den germaniska stammens ursprungliga anlag, för sitt bestånd var allt-
för mycket fästad vid den gamla gudaläran och det gamla samhällsskicket, för-
utsättningarna för dess äldsta odling. för att icke under den nya tid, som in-
bröt, dess öde skulle vara afgjordt och dess undergång inträffa förr eller senare.
Ty det framhålles med eftertryck, att den isländsk-norska literaturen, för så
vidt den är ursprunglig, visar sig vara så alltigenom genomträngd af en antikt-
gcermanisk anda, uttrycka med en sådan lust och på ett så förträffligt sätt
just det fornnordiska lifvet, sådant detta gestaltade sig under vikingatågen,
vara äfven i formen så egendomligt utvecklad, att å ena sidan dess lifsrot må-
ste sökas utom medeltidens af kristendomen bestämda andliga lif, och å den andra
dess former snart måste blifva för trånga för det nya innehåll, som, ju längre
utvecklingen framskred, också behöfde plats. I detta sammanhang söker förf.
också att gifva en lösning åt frågan om eganderätten till den isländska litera-
turen. Han förkastar visserligen den äldre norska skolans af Keyser formule-
rade åsigt, att en fullt utbildad mundtlig tradition förefunnits i Norge, som
isländarne endast behöfde uppteckna, men vill lika litet gå in på deras me-
ning, som yrka, att denna literatur är isländarnes uteslutande tillhörighet.
Han måste medgifva, att den norska literaturen är fattig i jemförelse med den
isländska, att alla de stora sagorna och dikterna förskrifva sig från Island och
der tillkommo på ett sjelfständigt sätt, men å andra sidan framhåller han här lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
