Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte och tolfte häftet - Egyptologi. Af Karl Piehl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visat sig vara alster af egypternas händighet och skarpsinne. Härigenom samt
tack vare andra omständigheter af kanske ännu större vigt blir Egyptens
ställning i verldshistorien synnerligen betydelsefull. Den blir i samma mån
vigtigare, som ju allt synes häntyda på, att det är i Egypten om någonstädes,
man skall finna den af hvarje historisk forskare med nyfikenhet sökta
anknytningspunkten mellan förhistorisk och historisk tid. Dock, ännu är denna fråga
långt ifrån löst, och författaren har med riktig takt undvikit att gå in
på den samma. När han emellertid på tal om hvalfvets ursprung vill, om
också endast vilkorligt, åt egypterna inrymma rätter till namn af etruskernas
läromästare, hvilar hans uppfattning af de senares förhållande till de egyptiska
monumenten på en något föråldrad grund — ett exempel för öfrigt på huru
snabbt de hypotetiska åsigterna få vika för nya och säkra upptäckter i den
unga vetenskapen. Ty såsom Brugsch i fjolårets sluthäfte af de
egyptologiska undersökningarnas förnämsta organ Zeitschrift für ägyptische Sprache und
Alterthumskunde (hvilket utkom långt efter det författarens uppsats var
skrifven) bevisat, kunna de, i den Meneptahs krig med libyerna och deras förbundna
skildrande inskriften från Karnaktemplet, Schartina, Schakalascha, Tulischa,
Akiuascha benämda folken, i motsats till hvad de Rougé och efter honom så
många andra på grund af likheten i ljud påstått, ingalunda sammanställas med
sardinier, sikuler, etrusker och achäer. I texten, som omnämts, karakteriseras
de förra såsom omskurna, hvilket såsom vi veta ej har tillämpning på de
senare. Och härmed falla alla hittills kända stöd för antagande af, att etrusker
och egypter i denna aflägsna tid stått i beröring med hvarandra. — Brugsch
är eljest ej den ende, som för den fornegyptiska geografien eger betydelse af en
ogräsets bortrensare; samma förvisning till glömskans natt, till hvilken han
dömt etruskerna och deras bröder, har Maspero gjort gällande gent emot
hebreerna, hvilkas namn en liflig inbillning, representerad af hr Chabas, likaledes
med stöd af likheten i ljud velat återfinna i det egyptiska Aperiu.
Andra kapitlet af professor Liebleins bok behandlar hieroglyftolkningens
historia från fyndet af Rosettestenen intill de senaste årens upptäckter, och
författaren har här haft ypperligt tillfälle — hvilket han ej heller låtit gå
sig ur händerna — att göra fruktbringande det väldiga material, som stått
honom till buds, hvarjemte den personliga — delvis intima — beröring, i
hvilken han lefvat och lefver med flertalet af de mer betydande bland sina
kolleger — Chabas, Birch, Lepsius, Mariette, Lauth — tillåtit honom skänka
sin framställning en liflighet, som tvifvelsutan gör hans bok mer underhållande,
än om han ur digra biografiska lexika lånat sina uppgifter.
Hieroglyftolkningen förr och nu är ju äfven ett ämne, som kan gifva anledning till ganska
lärorika och intressanta betraktelser. Skulle man efter allmännaste synpunkt
vilja indela hennes historia i perioder, kunde Rosettestenens fynd lämpligen
bilda råmärket mellan två tidskiften, hvilka vi på goda logiska grunder, om
än ej fullt i enlighet med den historiska terminologien, skulle vilja kalla det
antika och det moderna. Det förra omfattade i så fall den tid, då öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
