Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bernhard von Beskow. † Minnesteckning. II. Af E. von Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komlig likgiltighet eller förnäm missaktning för betydelsen af dagens
politiska tilldragelser. Men denna tillbakadragenhet var blott ett nödvärn,
hvarigenom han skyddade sin inre personlighet från att gagnlöst
söndersplittras. Han hade ock på samma gång slutligen funnit sin egentliga
styrka, sin sanna kallelse i den fosterländska kulturens tjenst, och vi
öfvergå nu till denna positiva, lysande sida af Beskows verksamhet,
som så småningom utvecklat sig under och genom hans vittra och
politiska författareskap och mångsidiga personliga beröringar. Den
sammanhänger på det närmaste med hans ställning inom Svenska
Akademien, till hvars uppgift det, enligt stiftarens föreskrift, äfven hör
att upplifva minnet af fosterjordens framfarna utmärkte män.
Under det Beskow vintern 1827—1828 uppehöll sig i Paris,
emot-tog han kallelse att vara medlem i Svenska Akademien, ett val, som
med årens lopp blef för akademien sjelf af största betydelse; ty, om
någon,* så var Beskow qvalificerad att bekläda en rådsherreplats i denna
vittra Areopag. Han blef ock slutligen dess ledare. Då Beskow 1832,
af pietet mot sin aflidne vän och lärare, författade dennes biografi,
märkte han utan tvifvel sjelf sin begåfning i detta slags författareskap.
Franzéns död 1834 och akademiens val af Beskow till sin ständige
sekreterare gaf honom förnyad väckelse i denna rigtning. Franzén
hade gjort sig ett berömdt namn äfven såsom akademisk
minnestecknare, och detta var en af händelserna åt Beskow gifven fingervisning,
som han följde mer och mer af ovilkorlig inre kallelse. I den mån
hans poetiska produktion aftynade och de publicistiska fejderna samt
politikens aldrig hvilande oro bragte honom endast otillfredsställelse,
fortgick han med så mycket större ifver på den sköna bana, inom
akademien öppnat sig för honom, såsom minnestecknare af utmärkta
fosterländska personligheter, tills han slutligen framstod i detta
författareskap såsom erkänd mästare och omfattade detsamma med
ode-ladt allvar och i allt större utsträckning. Teckningarna växte från
biografier till kulturhistoriska taflor, i hvilka ljuset och färgen
utbredde sig med genomskinlig klarhet och harmoni. Ljuset
framström-made så att säga ur en dubbel källa, nämligen ur Beskows varma
fosterlandskärlek och ur hans lifliga uppskattning af personlighetens
konkreta lif. Den förra gaf, dager åt taflornas fond; den senare
uppenbarade de framstälda gestalternas sjelfständiga former. Här, på
minnesteckningens område, uppfattade Beskow med snabb och säker blick
den inre organiska enhet, som han icke förmådde nå vare sig på det
rent skönas eller på politikens fält Minnesteckningen, den plastiskt
fardiga, formbestämda och afslutade personligheten, hos hvilken det
ideala och reala äro omedelbart förenade och genomträngda af
hvarandra, erbjöd just det lämpliga stoffet åt hans egendomliga
verksamhets-gåfva, som deremot icke var så fullt hemma på det idealas och realas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
