Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Geologiska synpunkter i fråga om jordklotets uppkomst och ombildning. Af C. W. Paijkull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ändlösa olikheten i verkningar, om hvilken jordskorpan bär vittne; och
i öfVerensstämmelse med dessa grundsatser förväntas återinträffandet
i sin tid af likartade förändringar.»
Denna ståndpunkt betecknas såsom långt ifrån ohållbar. I äldre
tider betraktades flera företeelser, en solförmörkelse, en jordbäfhing,
en störtflod, en komets ankomst såsom järtecken; sedermera har
inträffandet deraf funnits bero på lagbundna orsaker. Naturforskaren
blir slutligen öfvertygad om deras ofelbarhet och likformighet, och då
hans tro ledes af dessa grundsatser, bedömer han derefter
tillförlitligheten af berättelserna om äldre tilldragelser, och han förkastar
forntidens fabelaktiga sagor, när han finner dem stridande mot en mera
upplyst tids erfarenhet
Så förhåller det sig med skapelsedagame. Skapelseperioderna, till
hvilka man velat finna motsvarighet i de geologiska formationerna,
erhålla genom desamma endast en högst knapphändig begrundning;
ty dessa såkallade formationer hafva aldrig varit universella, de hafva
icke ens träffat de olika delarae af jordklotet på en gång. Somliga
äro landtbildningar, en del sötvattens-, andra hafsbildningar; de
lager, som utfällt sig i hafvet, hafva saknats på land; hvad som
ned-svämmats i flodernas deltaland, har saknats i öppna hafvet Och om
man icke vill fördela skapelsen efter verldsdelarne eller verldshafven,
måste man erkänna, att mosaiska skapelsehistorien icke har det minsta
att skaffa med silur- och devon-formationen, med trias- och
jura-bildningar och dylikt Snarare kan man förundra sig öfver huru
öf-versättare och uttydare hafva kunnat besluta sig för att genom
skruf-vade och ohållbara tolkningar vränga det sinnebildliga religiösa
språket till en slags öfVerensstämmelse med vetenskapens exakta resultater.
En af de förnämsta villfarelser, till hvilka geologien gjort sig
skyldig, var antagandet, att de äldre formationerna hade en mera
universel utsträckning, än de, som nu äro under bildning. Man
förutsatte, att vattnet i äldre tider verkat i en annan och större skala än
i nutiden och grundade, denna åsigt på de vidsträckta ytor, öfver
hvilka likartade bildningar voro utbredda. Inga nyare aflagringar,
sade man, kunde följas från den ena jordhalfvan till den andra, såsom
fallet är med många af de äldre formationerna. Men dels var man
mindre val bekant med dessa bildningars verkliga art, dels kände man
icke, öfver hvilka vidsträckta rymder flodslammet under tidernas lopp
utsprides. Man öfverskattade enformigheten och vidden af de äldre
aflagringarne och antog utan bevis den största omvexling i de nyare.
Inflytelsen af de krafter, som förut verkat, förstorades genom afstånden;
hvad som hopats under sekler har en imponerande storlek, dygnets
aflagringar äro så obetydliga, att de icke falla i ögonen, knappast
kunna mätas, men likasom de sammanlagda dagarne bilda seklet, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
