Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 1. Af Carl von Bergen. La révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. Huet. (Paris 1868)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huru förklara detta, att medeltidsvålnader, sådane som desse
öfverste-presterlige advokater för en orimlig, försoffad myndighetstro, ännu
kunna drifva sitt spel, i trots af det stigande ljuset? I en tid, då
bild-ningssträfvandet öppnar ständigt nya rymder och hopar sina eröfringar
i nästan oöfverskådlig mängd; i en tid, då hvarje tiotal af år uträttar
mera för vårt slägtes upplysning än fordom ett århundrade — då
höres en ingalunda utomordentligt snillebegåfvad gammal man, som
kallar sig »Kristi ståthållare», tilltala sin samtid med de förmätna
orden: »Jag, jag ensam är i besittning af den insigt i det sanna, som
J på andra vägar fruktlöst eftersöken! Den som tror på mig, har den
rätta tron! Min lära är vägen, sanningen och lifvet!» Och under detta
vanvettiga anspråk böja sig godvilligt skaror af folkuppfostrare och
höglärda män, liksom vore det en röst från himmelen som talat!
Hela denna företeelse är, om ock i vår tid ensam i sitt slag, dock
mindre obegriplig, än till en början kan synas. Kraftyttringen från
Bom föranleddes ej af en oöfverlagd ögonblicklig ingifvelse; den var
tvärtom omsorgsfullt förberedd och, såsom hvarje vigtigare åtgärd från
detta häll, väl beräknad med afseende på tiden. Ty så otroligt det
än vill förefalla, är det dock lätt uppvisligt, att katolicismens
nuvarande vinst- och förlustkonto i dess förhållande till de öfriga kristna
bekännelserna just i innevarande tid är egnad att hos Vatikanens
proselytmakare underhålla synnerligt högtflygande förhoppningar. Det
egendomliga eger rum ifråga om den moderna katolicismen såsom
andlig magt i samtiden, att dess förluster inom det egna området
visserligen äro i tilltagande, men ymnigt ersättas genom landvinningen å
främmande mark. Urgamla stamhåll för påfviskheten genomträngas
helt oförväntadt af den nya tidens luftrensande fläktar, under det att
jesuiternas forsigtigt framsmygande prop’aganda — eller, såsom de
sjelfve vilja ha den benämnd: omvändelsearbetet, »missionen» — snärjer
protestantiska länder i sitt nät. I båda dessa afseenden råder en
bjert motsats mellan ställningen förr och nu.
Spanien, inqvisitionens och kätteriförföljelsernas förlofvade land,
har ända intill våra dagar varit ett slags jordiskt paradis för Loyolas
söner. Här ligger fanatismen i det brännheta blodet; ett sjudande
folklynne, i förening med okunnighet och vidskepelse, har betydligt
underlättat arbetet för den religiösa ofördragsamhetens apostlar. Med
samma passionerade hat förföljdes sekler igenom på den iberiska halfön
mohrer, judar, kättare, »fritänkare», alla som på ett eller annat sätt
tycktes vilja bryta den imposanta »bekännelsens enhet» —
rättrogenhetens kyrkoideal — hvilken endast genom strömmar af blod stått att
uppnå. Senast år 1857 vägrade den i öfrigt liberala
Cortes-försam-lingen att gå in på någon den minsta eftergift till förmån för
främmande trosbekännare, och ännu i början af förlidet år kunde försök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
