Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 1. Af Carl von Bergen. La révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. Huet. (Paris 1868)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till bibelns spridande bringa den dristige på galerema, såframt han
ej »benådades» med’ landsforvisning. Nu har detta tillstånd, som hvar
man vet, undergått en fullständig förändring. En folkrörelse, åtföljd
af lysande framgång, har inom få dagar utöfvat en rättvis
vedergällning på en djupt sjunken dynasti och en, om möjligt, ännu rättvisare
på den »allrakristligaste» herrskarinnans andliga rådgifvare. Jesuiterna
hafva nödgats lemna landet; en del af klostren har indragits;
folkundervisningen sattes genast från början främst bland nationens
fram-tidsangelägenheter; religionsfrihet infördes och protestantiska tempel
öppna nu sina portar i de städer, som fordom belystes af
Toeque-mada8 kättarebål. Påfvedömets inflytande i Spanien har genom
stats-hvälfningen drabbats af ett förkrossande nederlag; påskyndandet af
detta torde måhända få betraktas som »den oskyldiga Isabellas»
egentliga mission i historien.
Icke mycket ljusare äro den kyrkliga »yttersta vensteras»
fram-tidsutsigter i katolicismens eget moderland, i Italien. Der liksom
annorstädes är det de senare årens politiska frihetssträfvande, som
gifvit luft åt det länge i tysthet närda behofvet af högre sanning och
friare utveckling inom det religiösa området. Men när italienaren
söker en religionsutöfningens och det kyrkliga lifvets medelpunkt i
det yttre, vända sig hans blickar nästan instinktlikt mot Bom. De
syner, der möta honom, äro dock oftast af för den sanna andakten
föga tilldragande natur. Erfarenheten har äfven under nyare tider
till öfverflöd bestyrkt riktigheten af Macchlavellis yttrande för mera
än trehundra år sedan: »åsynen af det påfliga Rom förqväfver
religionen i Italien.» I »den eviga staden», symbolen af det gamla Italiens
storhet och målet för det ungas hopp, ser det fosterlandsälskande,
frihetstörstande folket, kyrkans öfverhufvud kringhvärfd af en från alla
håll sammanrafsad, till god del medelst hoptiggda penningegåfvor
af-lönad »trosarmé», bestående af halfvilda sällar ur alla nationaliteter,
i farans stund understödd af en främmande herrskares bajonetter.
Agget mot inkräktaren, mot ril forestiere», riktar sig helt naturligt
med lika styrka mot alla dem, som med honom göra gemensam sak;
så har påfvedömet kommit i misstanka för landsförrädiska syften och
så kan man fatta det oerhörda jubel, som genljöd öfver hela Italien,
när Garibaldi för ej* länge sedan förklarade, att han bekände sig till
Kristi religion, men icke till påfvens och kardinalernas, hvilka voro
Italiens fiender, samt när han i de starkaste ordalag uppfordrade
nationen att utskära ur Italien »prestväldets kräftböld.» Fiendskapen
mot kyrkans veridsliga magt har blifvit en sjelfklar pligt för hvar
och en, som på allvar vill vara trogen sitt fäderneslands dyrbaraste
intressen. För den af patriotisk hänförelse lågande ungdomen gäller
påfven ej längre som religionens högste vårdare; man ser i honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
