Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 1. Af Carl von Bergen. La révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. Huet. (Paris 1868)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast den svage despot, som hårdnackadt ställer sig i vägen för det
italienska enhetsverkets fullbordande. Och uppträden sådana som när
Pius IX läser välsignelsen öfver de franska tändnålsgevär, hvilka
sedermera, enligt marskalk Niels triumferande rapport, »gjorde
underverk» på det blodiga slagfältet vid Mentana (d. 3 Nov. 1867), äro
naturligtvis endast egnade att ytterligare skärpa motpartiets
hämndbegär, som väl blir mättadt den dag Garibaldi härnäst sätter sig i
spetsen för sin ynglingahär med det kända stridsropet »Rom eller
döden!» •
Det unga Italiens religiösa pånyttfödelse är dock ej i sista hand
beroende* af ett vapenskiftes ovissa utgång. Väl har den franska
militärdiktaturen hittills lyckats utestänga demokratiens friskaror från
Rom, men den har ej mägtat hindra vår tids idéer från att bana sig
väg öfver Alperna och sprida sig inom klostermurarne likt tändande
gnistor. Och öfverallt, der den nya tidens luftströmningar draga fram,
träda bland det hierarkiska systemets förra tjenare många öfver på
motståndarnes sida. Oppositionsmän i en med protestantismen
be-slägtad riktning hafva aldrig helt och hållet saknats i Savonabolas
fädernesland. Hufvudfrågorna äro äfven här de för nutidens reform-
sträfvande i dess helhet gemensamma. Hvarhelst i våra dagar ett
kyrkligt framstegsparti brottas med reaktionen, der är de kämpandes
främsta ögnamärke bestämmelserätten öfver folkbildningens
angelägenheter. Att kunna leda ungdomens uppfostran efter eget
förgodtfin-nande, är att vara herre öfver framtiden. Ingen kan bättre inse
detta än just de radikalt »bekännelsetrogne» inom hvarjehanda
bekännelser; deraf den strid på lif och död, undervisningsfrågan
framkallar i nästan alla bildade länder. Kunde det blott lyckas
tillbaka-gåendets målsmän att allestädes få satt i gång en folkundervisning i
den anda, som talar ur de påfliga rundskrifvelserna eller ur vissa
protestantiskt biskopliga »sändebref» — med hvilken stolt segervisshet
skulle de då ej träda upp mot »lögnprofeterna», d. v. s. mot dem, som
mena sig arbeta i den fria forskningéns tjenst! Också har särskildt
den nuvarande påfven under hela sitt pontifikat varit oaflåtligt
verksam för att utestänga »otroshjeltarne» från all befattning med
undervisningen. Den uppseendeväckande prelatensiska klagan, som för
någon tid sedan genljöd kring hela Sverige, begråtande landets, af »de
större tidningarne» underblåsta, »grofva otro, nådesförakt, ja,
uppenbara fiendskap mot kristendomens heliga sanningar» — den och
andra röster af samma slag äro blott matta ekon af Pius IX:s
lidelsefulla fördömelsedomar öfver de »illsluga planerna och brottsliga
an-strängningarne att bland folket utsläcka vår heliga tros gudomliga
ljus samt förföra och förderfva den oerfarna ungdomen.» En tid
bortåt hade äfven jesuiterna vunnit insteg öfverallt i högre och lägre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
