Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Anmälningar - Nationalitetsprincipen. Angrepp och försvar. — Kofoed-Hansen, Nationalitet og christendom. — Densamme, Et folk—folket. Bidrag till demotheismens charakteristik. — Claudius Wilkens, Nationalitetsidéens gyldighed. — J. F. Tolderlund, Nationalitet og christendom — og det danske folk. — R. Nielsen, Skjæbne og forsyn for store og smaa nationer. — C. St. A. Bille, Nationalitetsprincipet og nationalitetsbegrebet. — E. Holm, Nationalitetsstemningerne i det romerske rige i slutningen af oldtiden. — E. M., Historisk öfversigt af de germanistiska idéernas uppkomst och utveckling i vårt århundrade. — Poinz, Staat oder nationalität? Eine österreichische studie. — B. Becker, Der missbrauch der nationalitätenlehre. — Jegór v. Sivers, Humanität und nationalität. — Casimir Delamarre, Un peuple européen de 15 millions oublié dans l’histoire. Af A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i före den christelige Aand Folkeeiendomtnelighederne, eaa kunde det
være at den dermed skrev sin Dom» (s. 181).
Mot denna apologi för kyrkan, såsom den der äkall ha fostrat
humaniteten, medvetandet om »menniskornas enhet och likhet», vilja
vi endast i förbigående protestera. Den vittnar, i vår tanke, om en
mycket hänsynslös eller mycket fördomsfull umgängelse med sanningen.
Förf. är visserligen ej den förste och blir nog ej den siste, som
hår-drager historien, för att på kyrkans meritlista kunna uppföra en mängd
af mensklighetens yppersta framsteg, som i sjelfva verket arbetat sig
fram ej genom, utan i trots af kyrkan. Det är gammalt, detta
ten-densskrifveri, som bl. a. sökt förklara en del humana och sedligt
hög-sinnade åsigter och sträfvanden under den senare antiken såsom en
reflex, att så säga, eller en. anticipation af den ännu ej till verlden
komna kristendomen, en morgonrodnad i förväg sänd af den sol, som
ännu ej framgått ur kaos 1). Och det fortsättes oförtrutet: ännu helt nyss
har man samlat en stor volym »Christliche Klånge aus den griechischen
und römischen Klassikern»* 2). Men med detta välmenta bemödande
gör man kyrkan en dålig tjenst, ty det utmanar nog till slut, ännu
en gång, en kritik, hvars arsenal är öfverfull af obetvingliga vapen.
Aldrig har humaniteten kommit värre till korta, aldrig omenskligheten
varit mägtigare eller mera raffinerad, aldrig »menniskornas enhet och
likhet» grymmare trampats under fötterna, än när kyrkan härjat
landen och bränt kättare för sina dogmers skull. Mot kyrkan fördes
humanitetens talan af en Locke, en Bayle och af den »gudsförsmädaren» Voltaire.
Hade ej de otrogna »verldens barn» upprätthållit och utbredt
föreställningen om mensklighetens enhet, hade ej de arbetat på att förbrödra
folken, då skulle kyrkan visserligen ännu vara anförare i ett omätligt
bettum omnium in omnes. På den tid, då kyrkan ej ännu intagit
kristendomens ställe, hördes en kristen skald, Prudentius, besjunga den
romerska civilisationen, som under sitt herradöme förenat folken, för att
göra slut på råhet och barbari. Det är toner af samma klang, som
den frejdade Claudiani, då denne firar Rom, »som skänkt
mennisko-slägtet ett gemensamt namn, som gifvit medborgarnamnet åt dem, det
besegrat, och med kärlekens band knutit det fjerran skilda
tillsamman»3). Då var man ej ännu så »kristlig», att man ej kunde vara
sann och rättvis.
Vi ha sökt angifva den grundstämning, hvari Rofoed-Hansens
uppfattning af det moderna afguderiet, »demoteismen», har sin rot.
Låtom oss nu höra ett par af de mångtaliga, men föga varierande
vändningar, hvari han skildrar den nya hedendom, som f. n. lär vara
allsmägtig öfver alla land. Samtiden är materialistisk i hela sin
verlds-åskådning, liksom i allt sitt sträfvande; utgångspunkten för denna
riktning är franska revolutionen. I det att tron på ett evigt ord
vissnat bort, blir menniskoandens eget ord tankens högsta uttryck,
sanningens egen uppenbarelse. Först utvecklade sig snillets dyrkan
(»Cultus des Genius»), tillbedjandet af den framstående personligheten,
f) Jfr. F. Schterns granskning af F. E. LincU fornt anförda skrift i: Historiske
Studier. Kjöbenhavn 1856—57. II, s. 78 ff.
2) Af R. Schneider. Gotba 1865.
*) E. Holm, a. st. s. 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
