Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Anmälningar - Omdöme Om konung Carl den tolfte. Utdrag af ett outgifvet manuskript af framlidne riksrådet Anders Johan von Höpken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omdöme om konung Carl den Tolfte. %
Utdrag af ett outgifvet manuskript af framlidne Riksrådet Anders
Johan von Höpken, med titeln:
Minnesskrift öfver händelserna i Sverige ifrån den tiden jag Anders
Johan von Höpken tillträdde presidentskapet.
(Benäget meddeladt Redaktionen af Framtiden.)
K. Carl den tolfte var en sällsam menniskia, en slätt konung, en
oförliknelig capitaine, en ömkelig anförare och general, eu hiälte för
gambla gjöther i deras dristiga flyttningar och härfärder, men blott att
ansee som oförskräckt och modig i närvarande tid, då krig blifvit en
vetenskap och fordrar mer kunskap än den att slå ihiäl folk. Hans
ungdoms yrsla, uppeldad af dess svågers H. af Holstens politiska och
vidt-utseende afsigter, satte honom i en ringa omtanke hos alla sina grannar;
derföre trodde de äga säkert spel att angripa honom på alla sidor; men
’ som han förde krig utan afsikt, utan eftertanka och förstånd af blott
lystnad att slås, så kunde han icke nyttja sin första lycka, utan förlorade
allt samman i en slagtning, efter hvilken han icke förmådde repa sig,
men blef i sin största olycka lika orörlig, lika hugad att slås, lika
till-tagsen, lika obenägen att nedlägga, vapen och lika obekymmersam öfver
ett stympat och af folk och penningar utblottat rike. Med ett hårdt
sinnelag hade den herrn fått en slätt upfostran, inrättad efter den tidsens
sätt, mycket latin, än mehra theologie, litet mathematique som efter
instruktions innehåll blef blandat med dants och andra kropsöfningar vid
lediga stunder. Hans kiäraste auetor och hiälte var Qf. Curtius och
Alexander, som han läste på skolesätt för latinens skuld, men som skiämde så
bort hans tänkesätt, at han ingen annan än Alexander ville härma och
vid flyttningen för fienden öfver Niepern till Turkiet, var han mindre
rörd af sin stora olycka till bedröfvelse än intagen af glädie at see sig
nalkas de orter Alexander vistats uppå; som han ock under sin underliga
hvihla i Demotica, läsande för tidsfördrif Boileaus satyrer, kastade dem
bort derföre, att han tadlat Alexandri upförande. Hans dödssätt är en
gåta och lärer så altid blifva. En herre som stadigt för ro skuld och
utan nöd fant sig ibland dödsens pilar, kunde vähl engång lemna der sitt
lif. Men som konungar snart varda Gudar, när menigheter sättia till dera
deras tillit, så ansågs han som odödelig, och när han föll, kunde i deras
tankar kulan icke komma ifrån fienden, utan ifrån förrädaren. Man
förmente at å den sidan som var åth fästningen hållet var större än å den
andra, at man hade plockat uth kruthkornen utur ansigtet, at Sicre, som
hölls för banemannen, några åhr derefter bekiänt gierningen och blifvit
ansedt som ifrån sitt förnuft och sedan bortsändt till Frankr. med en
ansenlig vedergällning, hvarest han ock under största plågor och fattigdom
gaf up sin anda. Folket var ock nog intagen af den tankan, at K. Carl
blifvit mördat, så at många blifvit olyckeliga derföre at de icke ägt åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
