Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Darwinismen. Af N. J. Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi skola främst betrakta hvad Dabwin kallar det naturliga
urvalet.
Om vi tänka oss en individ, som af en eller annan orsak
undergått vissa förändringar från hufvudformens typ, och att dessa
förändringar sedan blifvit ärftliga hos de efterkommande, så kunna de
antingen vara för dem likgiltiga eller skadliga eller ock nyttiga. I
de båda förra fallen äro de utan betydelse, ty de hafva då ingen
positiv delaktighet i just denna forms bibehållande. Men äro
förän-dringarne derimot gagneliga, så afse de att betrygga formen och gifva
den möjlighet till allt större utveckling. Allt sträfrar ock af detta
skäl att utleta och framlocka sådana egenskaper, som kunna blifva af
fordel för individerna och ärfvas af deras efterkommande samt i
otaliga på hvarandra följande generationer likasom summera ihop sina
verkningar, så att resultatet blir en ny form, en ny art o. s. v. Huru
detta tillgår, skall blifva oss tydligt vid en blick först och främst på de
odlade växternas historia. Hvad dessas ursprung beträffar, veta vi ännu intet
derom med visshet, till den grad hafva de under menniskans hand
förändrats. Ceres skänkte menniskan sädesslagen, sade de gamle grekerna*
Bac-chus lärde dem vinets njutning, Pallas gaf oljeträdet. Det var ock en
förklaring rätt så god söm mången annan, äfven från nyare tider. De
C andolle har uppgifvit, att antalet af våra kulturväxter uppgå till 157
arter, och af dessa antog han att 85 äro mera eller mindre säkert
kända i vildt tillstånd, men om de återstående 72 är man ovissare.
Men äfven de förstnämnda torde vara oss föga kända, ehuru de för
det mesta tillhöra knappt civiliserade folkslag och ej länge varit
odlade. När våra allmännare matväxter först bragtes in i menniskans
tjenst, så måste de vilda folkslag, som ursprungligen använde dem,
otvifvelaktigt ej dertill hafva uppsökt sällsynta arter eller till utseendet
små eller sådane, som förekomma i öknar eller på nyligen upptäckta
öar, hvarföre det synes oförklarligt, att man ej skulle hafva funnit deras
urstammar i de länder, som man med någon grad af visshet antager
hafva varit skådeplatsen för menniskans uppträdande. Antingen hafva
de derföre sedan den tiden alldeles utdödt, hvilket knappast synes
möjligt, eller ock hafva de genom odling så förändrats, att vi ej mera
igenkänna deras stamformer, hvilket också all erfarenhet bestyrker.
Att vi ännu i dag se vissa delar af vår jord, såsom Nya Holland och
Syd-Afrika knappast ega näringsväxter, kommer sig utan tvifvel deraf, att
de folk, som der bo, ej åt dervarande växter egnat den vård, som
kunnat åt deras ursprungligen mindre gagnrika egenskaper gifva en
större utveckling, hvilket derimot, ofta kanske helt tillfälligt, skett hos
Orientens och Europas folk.
Huru går nu menniskan till väga för att frambringa dessa massor
af matnyttiga vegetabilier, denna mångfald af växter för hennes nytta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
