Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Darwinismen. Af N. J. Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skap ärfde deras efterkommande, tills efter en obestämd tiderymd
ytterligare samma feomen inträffade och framkallade samma verkan,
hvilket fortsattes, tills småningom den nuvarande formen uppstod
Ett annat exempel från växtriket! För att verkställa blommornas
be-stoftning ditlockas insekterna vanligen af någon körtelbildning i kronans
botten, hvilken afsöndrar nektar. Insekternas häraf orsakade besök gäller
nu ståndarne, ur hvilkas knappar de skola föra frömjölet på en annan
blommas märke. Pistillen i förenämnda blomma blir derföre obehöflig,
hvarfore vi ock se den ofta felslå eller bli blott rudimentär, såsom
hos nässlorna och en mängd andra.
Härjémte bör fasthållas en sak af stor vigt, det nämligen som
Dab-wm kallar »utvecklingens vexelverkan», hvarmed förstås att alla organer
eller delar af en organism stå i harmoniskt samband med hvarandra,
så att förändringar i en ock framkalla förändringar i andra. Så har
man iakttagit att förlängda ben åtföljas af ett förlängdt hufvud, att
dufvor med kort näbb ha korta fötter, att kattor med blå ögon äro
döfva, att hårlösa hundar hafva ofullkomliga tänder o. s. v. Så veta
vi, att ett enda litet ben ofta nog kan sätta den komparativa
anatomen i stånd att sluta till skelettets beskaffenhet och deraf till djurets
lefnadssätt och form.
Denna de yttre inflytandenas förmåga att under sin vexling, som
i tidernas lopp ständigt fortgår på det mångfaldigaste sätt, i nya
former omgestalta organismerna, se vi visserligen tydligast hos djuren,
der organerna äro mera specialiserade för vissa ändamål; men äfven
växternas delar erbjuda sådane omvandlingar. Hvilka olika gestalter
antager icke bladet, som egentligen är till för att genom sin rikedom
på det gröna färgämnet chlorophyll genomföra assimilationen; huru
se vi ej stammen än bli tjockare nedtill för att kunna uppbära en
årligen sig ökande gren- och bladkrona, än, som hos palmerna, höja
sig smärt upp med sina i toppen svajande blad. Bland de
märkvärdigaste bildningar äro dessa rankor eller klängen, som hos växterna
hjelpa dem att fasta sig vid ett stöd. Växternas topp har derfore en
rörelseförmåga för att kunna uppsöka det föremål, vid hvilka dess till
långa vridna klängen omvandlade grenar, blad eller blomskaft kunna
häfta sig. Vi känna alla den s. k. vilda vinrankan, som vi så
mycket begagna till bersåer, och som på kontinenten slingrar sig
öfver murar och uppåt husväggar. Den har långa delade klängen
vridna som segelgarn; när den skall fästa sig vid en yta, likasom
skickar den ut sina som skarpa klor böjda spetsar för att söka upp
en ojemnhet; tycker den sig ha funnit en sådan, börjar rankan der
fästa sig, men är punkten ej lämplig, drager den sig snart tillbaka
och uppsöker en ny, bättre passande. Här griper den sig fast, spetsen
börjar svälla ut till en liten rödaktig kutade, som afsöndrar en klibbig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
