Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om barnets rätt att icke lida våld i religiöst-dogmatiskt hänseende. Af Olof Eneroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BARNETS RÄTT ATT ICKE LIDA VÄLD ETC.
f
ningens uppgift, och att modren sålunda skall både bättre vilja ocb bättre
förstå att handhafva den religiösa uppfostran, sedan skolans
konfessio-nela tvångsundervisning upphäfts. Men det är väl icke egentligen på
sådana mer eller mindre osäkra förhoppningar som man grundar det
här åsyftade öpskningsmålet. Frågan härvidlag är, enligt vår
förmening, först och sist en rättsfråga. Det är orätt, inser man, att staten,
att den borgerliga lagen skall hafva att råda öfver allas och hvarje
enskilds religiösa utveckling. Det är orätt, att staten, att den
borgerliga lagen skall härmed hafva något att skaffa. Det är orätt att
tvångslagar i detta fall tillämpas, att den statskyrkliga tvångsmagten
skall fortfarande fä uniformera det uppväxande siägtets religiösa
föreställningar och begrepp, samt dermed qväfva och krossa den enskilda
öfvertygelsens brodd vid dess första uppspirande. Det är orätt allt
detta, sedan numera religiöst sjelftänkande och religiös bildning under
tidernas lopp väl måste anses hafva ’blifvit allmännare, och statens
tvångsmagt i detta fall äfven allt allmännare börjat anses såsom
orättmätig. Det är orätt, och derföre måste man hejda sig, upphöra
att fortgå på en lagstiftningsväg som leder till död och domning på
lifvets högsta område, och söka att finna det rätta på en annan väg.
Hemmet, familjen är då den punkt, hvarpå blicken stannar såsom den
enda, der det rätta i detta fall kan blifva tillgodosedt. Man har en
personlig erfarenhet om de djupa intryck, som fadrens eller modrens
ord i religiös riktning gifvit en. Man erinrar sig derjemte, huru skolan
genom dess själlösa, hjertlösa bedrifvande af en religionsundervisning,
som aldrig varit annat än minnets öfning på ofattliga dogmer eller
lösryckta stycken ur bibelhistorien, endast gjorde en utledsen vid allt
hvad religion hette, — och man besluter sig för att hellre instämma
med dem, som vilja förlägga religionsundervisningen till hemmet, än
med dem, som fortfarande önska se den bedrifven i skolan.
Detta är, enligt vårt förmenande, grunden till det ifrågavarande, nu
allt oftare hörda yrkandet.
Men man fattar icke sitt beslut i ett så vigtigt ämne som detta,
utan att hafva betraktat frågan från alla sidor; och derföre här några
ord såsom bidrag till belysning deraf.
Frågan delar sig enkelt och naturligt i två:
Hvad bör och kan skolan göra?
Hvad bör och kan hemmet, föräldrarna eller målsmannen göra?
Statens skola, den allmänna skolan bör icke, kan icke bedrifva
konfessionel och dogmatisk undervisning utan att öfverskrida sin
befogenhet och utan att skada de barn, som henne anförtros; ty
religion såsom en hjertats tro och bekännelse kan icke läras. Man
kan endast lefva sig till en sådan; och skall den blifva rätt varm
och rätt sann, så måste den vara personlig och enskild, icke en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
