Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om barnets rätt att icke lida våld i religiöst-dogmatiskt hänseende. Af Olof Eneroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lemna i sitt värde, sedan vi nu, såsom det är att hoppas, hunnit öfver
den mot katolicismen reaktionära ståndpunkt, på hvilken religionen
fick sitta imellan for protesten, den speciela, mot påfveläran uppställda
konfessionen, — då man för den statskyrkliga enhetens skuld, säga vi,
våldför både sedligt och religiöst lif hos våra barn eller, med andra
ord, lärer dem att ljuga en tro, som de icke sjelfva förvärfvat och som
de alltså icke heller ega.
Hemmet bör alltså lika litet som skolan befatta sig med
konfessionel religionsundervisning i den mening detta ord allmänneligen går
och galler. All dylik undervisning bör upphöra. Guds uppenbarelse
i den yttre naturen såväl som i menniskolifvet, i historien samt i
hvars och ens eget samvete står öppen för oss alla, och vi hafva blott
att tillse ifråga om det uppväxande slägtet att dettas kunskaps- och
tankeförmåga genom uppfostran och undervisning så tillgodoses, att
det religiösa behofvet, när det en gång vaknar, måtte af den sålunda
utvecklade förmågan kunna regleras.
Detta förkastande af konfessionel religionsundervisning för barn
utesluter imellertid icke all slags undervisning i de religiösa frågorna.
Det finnes en sådan som är rättmätig, och som vi hoppas en gång skola
träda i den nu allmänna konfessionela skolundervisningens ställe. Det är
den som hemmet kan gifva, i det att fadren, modren eller målsmannen
med svar ur deras öfvertygelse och lifserfarenhet besvara det förtroende,
hvarmed det till religiöst känslo- och tankelif vaknande barnet sig åt
dem hängifver.
Litet hvar ibland oss har väl erfarit, huru djupt ett sålunda gifvet
svar på våra första tvifvels och förhoppningars frågor rörande det
högsta på oss verkat Ett ord, varmt af den personliga erfarenhetens
Öfvertygelse, ett ord, som vi ovilkorligen känna vara lefvande personlig
sanning för den som det uttalar, — huru oändligt mycket större och
bättre verkan har icke ett sådant ord än alla utifrån påtvungna, alla
pligtskyldigt inlärda konfessionela skollexor tillsamman! Det är sådana
ord och den undervisning de innebära, som det lyckliga hemmet
åtminstone bör och han gifva och detta bättre än skolan. Ty äfven
antaget att läraren är sådan han bör vara, en man af hjerta, anda
och sanning, han kan dock icke, upptagen som han är af de många
barnen och de många ämnenas meddelande, personligen racka till för
hvarje särskildt barn så som det, när det gäller religiösa mål,
erfordras. Fall kunna gifvas, då ett sådant innerligt förhållande mellan
lärare och lärjunge kan tänkas hafva uppstått; men de måste dock
anses höra till undantagen. Det religiösa, när det är af rätta sorten,
är för oss det heligaste, och vi vända oss derföre med våra frågor i
dylika mål helst till våra allra närmaste, till dem, af hvilka vi känna
oss vara älskade. Antaget också, att vi mottoge religionsundervisning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
