Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om barnets rätt att icke lida våld i religiöst-dogmatiskt hänseende. Af Olof Eneroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vare sig officielt eller icke, af en lärare; — vi känna oss dock behöfva
gå till våra närmaste med våra frågor och våra önskningar om
närmare upplysning, och hemmet kommer alltså alltid att intaga den
vigtigaste platsen i fråga om den sanna religionsundervisningen för barn,
hvilken vi för vår del sätta i bamahjertats upplysande med de
personliga erfarenhetssanningar om Gud och Kristus, om synd och
rätt-färdiggörelse, om helgelse och försoning, som den mera erfarne blir
satt i tillfälle att gifva den mindre erfarne.
Såsom det nu går till, får det uppväxande slägtet sällan eller
aldrig personlig sanning till lifs. Barnet skickas till skolan för att
der få de kyrkliga utanlexoma med mer eller mindre misslyckade
förklaringar hos sig inexercerade. Liksom de statskyrkliga föräldrarne
låta sig af de för tusental själars behof, enligt den kyrkliga
föreställningen, tillräckliga själasörjarne serveras med fårdiggjord religion, så
tillämpa de äfven samma regime på barnen. Religionen blir derigenom,
så väl i hvad på skolan som på hemmet ankommer, ett blott
kunskapsämne som alla andra ämnen och öfningar, och den andliga nafvelsträngen,
om vi så få uttrycka oss, mellan föräldrar och barn afskäres i förtid. Den
statskyrkliga religions-lex-exercisen går sin gång. På en del barn verkar
den så, att de för all tid hemfalla åt overksam autoritetstro, till eh
likgiltighet, som intet söker, medan den anser sig ega allt, då den
in-hemtat minneslexan. Men de barn, som icke låta sig nöja med utifrån
påtryckta meningar, de barn, som söka personliga svar på sina
personliga tvifvel om skolans kyrkliga lexa, huru går det med dem? Hvem
är den fader eller moder eller målsman, som, sedan de en gång af
okunnighet, obetänksamhet, likgiltighet, eller låt vara af öfvertygelse
om sitt handlingssätts riktighet, skickat barnet till den konfessionella
statsskolan, tror sig ega rätt eller pligt att tillmötesgå det till tvifvel
vaknande barnets frågor med någon annan själaspis än det undvikande:
tro på hvad presten, hvad läraren säger?
Konfessionelt våld i skolan, konfessionelt våld eller erkännande
af detta skolans våld såsom rättmätigt och oundvikligt, — se der vår
närvarande religionsundervisnings ställning! Och dock borde ingen
sanning ligga oss närmare tillhands än den, att allt våld i andliga mål
är orättmätigt; och det att påtvinga barnet en konfession, en
bekännelse, medan det ännu icke förmår göra sig reda för hvad det
bekänner, medan det ännu är så vekt och oerfaret, att lydnaden är dess
första och förnämsta pligt i alla mål, — detta måste dock anses vara
ett våld, det må nu bedrifvas vare sig i skolan eller hemmet
Aktning för barnasjälen! ... skulle vi vilja Utropa. Aktning för
denna späda brodd, för att, sedan den blifvit rätt fostrad i de för
alla menniskor gemensamma kunskapernas solljus, den religiösa
grundkraften derinom må komma till sin rätt, och densamma alltså, närd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
