Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om barnets rätt att icke lida våld i religiöst-dogmatiskt hänseende. Af Olof Eneroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
atmosferers tryck på hvarje enskild. Det går icke an, heter det, att
bryta med allmän sed, isynnerhet som äfven det älskade barnet dervid
får sitta imellan, och så fortgår man hejdlöst på den väg, der de
uppväxande slägtena i århundraden uppoffrats för statskyrkornas skuld.
Men äfven här galler det att vakna till besinning af hvad ens
frid tillhörer. Föräldrarnes rätt öfver barnen har tid efter annan
blifvit vid granskning befunnen allt för långt utsträckt Det skall helt
visst icke dröja länge, innan man griper sig an med att söka utreda,
huru långt föräldrarnas rätt i förevarande fall sig sträcker. Såsom en
allmän grundsats torde dervid först böra fastställas den, att föräldrarna
ega rätt att skydda barnen mot våld i andliga mål, detta må nu hota
från statens, kyrkans eller hvilket håll som helst, — en rätt, som
förutsätter föräldrarnas pligt att sjelfva icke begå ett dylikt.
Det skall aldrig i verlden kunna förnekas föräldrar att gifva sina
barn det bästa de ega äfven ifråga om öfvertygelser; och vi vilja icke
heller med det föregående hafva sagdt, att föräldrar skola afhålla sig
från all inverkan på barnens öfvertygelser. Vi hafva dermed endast
velat antyda, att föräldrarna icke likgiltigt skola låta barnen påtvingas
satser, dem deras egen lifserfarenhet tvungit dem att förkasta, dels
ock, att de icke sjelfva skola påtvinga barnen satser, dem dessa icke
äro vuxna att mottaga. Det är sanningen, som det härvidlag först
och sist gäller; och detta icke autoritetssanning, utan det enskilda
samvetets lefvande sanning. Låt barnet, såvidt dess utveckling gör
sådant möjligt, fä sigte på den sanningen; — det skall nog då i en
framtid blifva en värdig kyrkomedlem, medlem nämligen af den fria
föreningskyrkan, som ensamt rätt kan motsvara den fria, lefvande
öf-vertygelsen.
Det finnes ingenting, som mera förlamar de gamla samhällenas
utveckling än detta öfvergifvande af sig sjelf, som hvarje enskild begår
både för egen och sina barns räkning, då han åt konventionela yttre
magter uppoffrar sina religiösa öfvertygelser. Den utifrån påtvungna,
inlärda, icke lifsförvärfvade sanningen ger ingen styrka. Vilja vi
uppfostra ett starkt slägte, så hafva vi först och sist att tillse, det
san-ningssinnet hos de unga icke tillintetgöres genom tvång och våld i
hem eller skola. Ingen kan rätt älska den som visat sig likgiltig för
sanningen eller rent af mot bättre vetande låtit densamma våldföras.
Må de föräldrar, som vilja rätt älskås, besinna detta; och må samhället,
som väl borde veta, hvilken magt en rätt kärlek till fader eller moder
är äfven såsom samhällsmagt, ju förr desto heldre börja lossa på den
gamla våldslagstiftning, hvarpå hela vår närvarande
religionsundervisning är grundad.
Vi skola icke denna gång vara omständligare. De här gjorda
antydningarna torde vara tillräckliga för att visa, hurusom vi, då vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
