Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om barnets rätt att icke lida våld i religiöst-dogmatiskt hänseende. Af Olof Eneroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
instämma med dem som vilja se all konfessionel undervisning upphäfd
ur skolan och förlagd till hemmet, dervidlag icke tänka, oss én blott
öfverflyttning af det konfessionela väldet frän den ena punkten till den
andra, utan äfven med detsamma påyrka, att föräldrarna skola läta
sina barn vederfaras rätt att fä växa fritt i öfvertygelse och sålunda,
långt ifrån att våldföra sig på denna barnets rätt, omhulda densamma
i och genom personliga meddelanden i sådana ämnen, hvilka barnen
kunna vara förberedda att förstå och uppfatta.
Härmed skulle vi för denna gång vilja afbryta. Men en
anmärkning tvingar oss att tillägga några ord.
Godt och val, skall man säga, med uppställande af denna
grundsats om barnens rätt till att icke våldföras andligt lika litet som
fysiskt, då det galler barn af väl uppfostrade föräldrar eller af
föräldrar, hos hvilka den sanna humanitetens grundsatser blifvit inre
bestämmande lagar. Men hela den stora, vida öfvervägande mängden af
föräldrar, för hvilka sådana grundsatser äro obekanta, och som, sjelfva
ouppfostrade, svårligen kunna hafva några riktiga uppfostringsbegrepp,
huru göra med dem? Skola barnen, ifråga om deras religiösa begrepps
daning, öfverlemnas åt sådana föräldrars godtycke, likgiltighet,
okunnighet? Böra stat eller kommun icke tillerkännas samma magt att
tillgodose barnens rätt till kunskap i detta fall som ifråga om de
första och vigtigaste kunskapsmedlen?
På en sådan fråga ha vi endast att svara, att genom den
religions-historiska undervisning, som äfven den allmänna skolan bör ega både
rätt och pligt att meddela, denna barnens obestridliga rätt bör kunna
tillgodosés. Att yrka uppå förvisning ur både skola och hem af
konfessionel religionsundervisning är långt ifrån detsamma som att påyrka
att religionsundervisnings upphäfvande.
Vigti gare vore då den invändningen, att hela vår lärarebildning
måste blifva en annan och bättre än den närvarande, innan man kan
frigifva religionsundervisningen. Bättre, skall man säga, att binda
densamma vid vissa antagna konfessionela punkter, äfven om detta
icke skulle kunna försvaras vare sig ur religiös, psykologisk eller
pedagogisk synpunkt, än att gifva godtyckligheten i detta fall fritt spel.
Häruppå svara vi åter endast, att erfarenheten om religiositet och
sedlighet hos de folk, som medgifvit lärarae nämnda fnhet ifråga om
religionsundervisningen, svårligen kunna påstås befinna sig i sämre skick
än hos dem, der konfessionstvång herrskar. Må vara, att frågan är
en tidsfråga; men den är detta icke i den mening, att fngifvelsen måste
uteslutande bero på den mognad i de religiösa begreppen både hos folket
och dess lärare, som med tiden kan förutsättas skola inträda. Ty om
i någon fråga den beiyktade uppskofs-sofismen skall sakna grund, att
få göra sig gällande, så är det i denna. När skulle väl ett folk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
