Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tidstecken i den nyaste statsvetenskapliga litteraturen. Af A. Hedin. Revue de droit international et de législation comparée, publiée par T.-M.-C. Asser, G. Rolin-Jaequemyns, J. Westlake, avec la collaboration de plusieurs jurisconsultes et hommes d’état. (Gand 1869). — Maurice Block, L’Europe politique et sociale. (Paris 1869). — Fr. Xav. Neumann, Die civilisation und der wirthschaftliche fortschritt. (Wien 1869). — E. Laboulaye, Smärre skrifter i politiska och sociala ämnen. Öfversättning. Häft. 1. (Sthm 1869). — F. von Holtzendorff, Die principien der politik. (Berlin 1869). — F. Bajer, Hvilket forhold imellem stat, kirke og skole fremmer bedst sand frihed, tro og oplysning i folket? Bidrag til svar. (Kjöbenhavn 1868). — J. Frohschammer, Das recht der eigenen überzeugung. (Leipzig 1869). — Populära anteckningar i allmän statsrätt af en folkets vän. Häft. 1. (Sthm 1868). — C. G. Holck, Den danske statsforfatningsret. (Kjöbenhavn 1869). — C. V. Nyholm, Grundtræk af Danmarks statsforfatning og statsforvaltning. (Kjöbenhavn 1869). — Orla Lehmann, Den islandske forfatningssag i landsthinget 1868—1869. (Kjöbenhavn 1869).— J. C. Bluntschli, Geschichte des allgemeinen staatsrechts und der politik. Seit dem sechzenten jahrhundert bis zur gegenwart. (München 1867).— V. Bolin, Europas statslif och filosofiens politiska läror. Den nyare historiens hufvudepoker betraktade ur filosofisk synpunkt. Häft. 1—3. (Helsingfors 1868—1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
statskyrkoväsendet, misstaga sig djupt i den från medeltiden
fortlef-vande meningen, att altaret är tronens bästa stöd. »Det förhåller
sig i sjelfva verket tvärtom: presterskapet kan nog hjelpa till att
kullslå en tron, men sällsynt är att det förmår bidraga att åter resa
den, och än mindre är det i stånd att upprätthålla den». Härvid
torde kunna anmärkas, att motståndet från regeringarnas sida har
äfven en annan grund, minst lika betydande som den vid hofven
rådande föreställningen om hierarkiens ovanskliga trohet och det säkra
stöd, som derifrån är att påräkna. Så länge den olycksdigra teorien
om tvänne statsmagter splittrar »folket» och »styrelsen» i tvänne
hvarandra misstänksamt bevakande läger, så länge magt och frihet
uppställas såsom fiendtliga motsatser, så länge följaktligen en regering
stridef med folket, som hon betraktar såsom anfallande, i stället att
leda det, såsom dess af det allmänna förtroendet valde chef, så länge
skall det ock finnas ett guvemementalt skydd för statskyrkotvång, ett
omkring styrelsen sig koncentrerande motstånd mot religionsfrihet. Ty
denna skulle ju innebära en begränsning af statens allmagt,
följaktligen ock inskränka regeringarnas magtutöfning.
Kapitlet om den offentliga undervisningen erbjuder ett högt
intresse. Om folkundervisningen i Förenta Staterna säger förf., att den
»närmar sig idealet, så mycket det för en mensklig inrättning är
möjligt», och han tillägger att det är den amerikanska republikens stora
fortjenst, att hon kan umbära det undervisningstvång, som han eljest,
särskildt hvad Frankrike angår, vältaligt förfäktar. Det ser paradoxt
ut, säger förf., men är ej dess mindre sannt, att i allmänhet det
ultra-konservativa partiet i frihetens namn motsätter sig den obligatoriska
undervisningen, medan derimot de liberale och demokraterne kraftfullt
bekämpa denna »okunnighetsfrihet», hvilken de anse för
samhällsom-störtande. Inom Europa är förf. böjd att tillerkänna företrädet åt
den holländska folkskolan, emedan hon är konfessionslös. Detta
betyder ingalunda, säger han, att skolan i Holland är fiendtlig mot
religionen; ett sådant påstående kan endast göras mot bättre vetande, ty
1806 års skollag bjuder, att barnen skola »uppfostras till alla
kristliga och samhällsdygder». Då nu dogmerna ej ha n^got samband med
de »kristliga dygderna», så är det följdriktigt, att läraren ej meddelar
konfessionel religionsundervisning i ett land, der många bekännelser
bestå bredvid hvarandra. Och för öfrigt är den förståndsutveckling^
som all undervisning afser, så långt ifrån att göra religionen afbräck,
att hon tvärtom är oumbärlig för att höja och rena den religiösa trons
innehåll. »Man kan ej för ofta upprepa detta, att det är
förstånds-odlingen, som lyfter tron, genom att hefria den från hvarje spår af
fetissism, och som lärer oss att föredraga anden, som lefvande gör,
framför bokstafven som dödar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
