Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tidstecken i den nyaste statsvetenskapliga litteraturen. Af A. Hedin. Revue de droit international et de législation comparée, publiée par T.-M.-C. Asser, G. Rolin-Jaequemyns, J. Westlake, avec la collaboration de plusieurs jurisconsultes et hommes d’état. (Gand 1869). — Maurice Block, L’Europe politique et sociale. (Paris 1869). — Fr. Xav. Neumann, Die civilisation und der wirthschaftliche fortschritt. (Wien 1869). — E. Laboulaye, Smärre skrifter i politiska och sociala ämnen. Öfversättning. Häft. 1. (Sthm 1869). — F. von Holtzendorff, Die principien der politik. (Berlin 1869). — F. Bajer, Hvilket forhold imellem stat, kirke og skole fremmer bedst sand frihed, tro og oplysning i folket? Bidrag til svar. (Kjöbenhavn 1868). — J. Frohschammer, Das recht der eigenen überzeugung. (Leipzig 1869). — Populära anteckningar i allmän statsrätt af en folkets vän. Häft. 1. (Sthm 1868). — C. G. Holck, Den danske statsforfatningsret. (Kjöbenhavn 1869). — C. V. Nyholm, Grundtræk af Danmarks statsforfatning og statsforvaltning. (Kjöbenhavn 1869). — Orla Lehmann, Den islandske forfatningssag i landsthinget 1868—1869. (Kjöbenhavn 1869).— J. C. Bluntschli, Geschichte des allgemeinen staatsrechts und der politik. Seit dem sechzenten jahrhundert bis zur gegenwart. (München 1867).— V. Bolin, Europas statslif och filosofiens politiska läror. Den nyare historiens hufvudepoker betraktade ur filosofisk synpunkt. Häft. 1—3. (Helsingfors 1868—1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, frihet är ju tesen för tidens hela politiska debatt; men
dessvärre visar den sig ofta vara föremål för ett missförstånd, som
omintetgör det flitiga meningsutbytets frukter. Detta missförstånd,
hvar-till i vårt som i flere andra länder uppriktiga frihetsvänner göra sig
skyldige, består i att uppfatta den nu pågående brytningen såsom en
strid om mitt och ditt mellan regeringen å ena samt
folkrepresentationen å andra sidan. Ty denna företeelse är någonting tillfälligt och
öfvergående, medan derimot det väsentliga i den frihetsutveckling, hvari
samtiden är inbegripen, är utförandet af ett storskifte mellan statsmagten
å ena sidan, samt individen, kommunen och associationen å den andra.
Hvartill skulle väl alla de oerhörda ansträngningarna tjena, om deras
syfte och verkan endast vore, att sätta en riksdags allmagt, ett af
folkombuden utöfvadt statsförmynderskap, i stället för ett kungligt
allenastyrande, en okontrollerad regerings envälde? Blefve t. ex. den
statskyrko-despotism, som gör de medborgerliga rättigheterna beroende
af trosbekännelsen, och som af de från flertalet dissentierande
med-borgarne utkräfver bidrag till upprätthållande af majoritets-kyrkans
kult, blefve väl den mindre orättvis och mera smaklig derigenom, att
den ålades oss ej af k. m:t, utan af kamrarne allena? Det är den gamla
liberalismen af år 1830, som lefver i den föreställningen att allt är
ganska godt, så snart blott magtens tyngdpunkt ligger hos
folkrepresentationen; hvarimot det är den moderna demokratiens främsta
uppgift att från statsmagten, den må ligga i en konungs eller en
nationalförsamlings hand, återeröfra betydliga områden, der staten ännu
herrskar, såsom usurpator, med styrkans rätt. Detta är den politiska
frihetens kärnpunkt. Men hur litet den är förstådd, visar sig deraf att
mången, som ihärdigt står på vakt vid gränsen mellan
representationens och styrelsens magtområden, ännu aldrig lär ha märkt, att
statsmagten sjelf har några fömuftsenliga gränser, och derför utan minsta
betänklighet lagstiftar om sådant, som uteslutande tillhör individens
rättsområde. Vore det verkligen så, som De Lolme säger, att engelska
parlamentet »kan göra allt som ej är omöjligt», eller med andra ord att i
England statsmagten, ej nöjd med full suveränetet inom sitt område,
äfven inkräktat utrymmet för alla andra berättigade magter i
samhället, då vore den engelska friheten ej mycket värd, och den vore då
visst ej hjelpt dermed, ätt gränsen mellan parlament och regering
utplånats och den senare förvandlats till det förres verkställande komité.
Af den utbredning och magt, denna sanning kommer att vinna i
vårt land, beror väsentligen, om ett hufvudsakligt element i vårt
politiska lif skall bestå af retsamma och tröttande gränsfejder mellan
»regeringen» och »oppositionen», eller om de skola lemna rum för
en-drägtig samverkan mellan båda till statsändamålets befordrande. Från
en annan sida sedt, vill det säga, att den politiska praktiken, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
