Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tidstecken i den nyaste statsvetenskapliga litteraturen. Af A. Hedin. Revue de droit international et de législation comparée, publiée par T.-M.-C. Asser, G. Rolin-Jaequemyns, J. Westlake, avec la collaboration de plusieurs jurisconsultes et hommes d’état. (Gand 1869). — Maurice Block, L’Europe politique et sociale. (Paris 1869). — Fr. Xav. Neumann, Die civilisation und der wirthschaftliche fortschritt. (Wien 1869). — E. Laboulaye, Smärre skrifter i politiska och sociala ämnen. Öfversättning. Häft. 1. (Sthm 1869). — F. von Holtzendorff, Die principien der politik. (Berlin 1869). — F. Bajer, Hvilket forhold imellem stat, kirke og skole fremmer bedst sand frihed, tro og oplysning i folket? Bidrag til svar. (Kjöbenhavn 1868). — J. Frohschammer, Das recht der eigenen überzeugung. (Leipzig 1869). — Populära anteckningar i allmän statsrätt af en folkets vän. Häft. 1. (Sthm 1868). — C. G. Holck, Den danske statsforfatningsret. (Kjöbenhavn 1869). — C. V. Nyholm, Grundtræk af Danmarks statsforfatning og statsforvaltning. (Kjöbenhavn 1869). — Orla Lehmann, Den islandske forfatningssag i landsthinget 1868—1869. (Kjöbenhavn 1869).— J. C. Bluntschli, Geschichte des allgemeinen staatsrechts und der politik. Seit dem sechzenten jahrhundert bis zur gegenwart. (München 1867).— V. Bolin, Europas statslif och filosofiens politiska läror. Den nyare historiens hufvudepoker betraktade ur filosofisk synpunkt. Häft. 1—3. (Helsingfors 1868—1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bli helsosam, behöfVer rådfråga en sundare politisk teori, än den som
ännu lefver qvar såsom en seg tradition från tiden för borgare- och
bondeståndens strid med »allenastyrandet». Måtte derför den fria
stats-lära, hvilkens vältaligaste tolk i nutiden är Ed. Laboulaye, blifva
med allvar studerad af dem, hvilka såsom lagstiftare skola bestämma
om vårt fäderneslands öden, och af hvilka aHt för många ännu icke
synas ha inhemtøt, att de ej i denna sin egenskap ha rätt att göra
»allt som ej är omöjligt» Åt denna fråga — behofvet af en ny
ego-delning mellan staten å ena, samt individen och de privata samhällena
å andra sidan — har Laboulaye särskildt egnat sin afhandling om
Uétat et ses limites, som sedan 1860, då den första gången
offentliggjordes, utkommit i fyra upplagor, och som nu blifvit till vårt språk
öfverflyttad. Då den snillrike franske förf. hos oss blifvit i en sällsynt
grad populär, torde vi kunna hoppas, att äfven hans senast öfversatta
arbete skall läsas med begärlighet. Vi hoppas det derför, att vi
framför allt önska att den insigten måtte vinna mark, att
statsförmynder-skapet, denna isande vind för hvilken samhällslifvets växtlighet
förtvinar och hopkrymper i dvergartade skepnader, är det föremål, mot
hvilket frihetssträfvandet numera har att rikta sitt hufvudangrepp.
Det öfverdrifna regerandet, med sina otaliga författningars mångfald
och sitt finmaskade byråkratiska nät, är egnadt att till ett minimum
nedtrycka både duglighet och god / vilja hos de regerade. De, som
arbeta, ha att välja mellan lägre verksamhetssferer, medan rikedomen,
som ej behöfver anstränga sig, hänvisas till ett tomt njutningslif: det
är i ena fallet de tvingande behofven, i det andra en mera förfinad egoism
som utstakar lefnadsbanan, när staten äflas att lägga beslag, så vidt
möjligt, på all verksamhet af högre art, den verksamhet som har det
helas intressen i sigte, när den sålunda påtvingar den enskilde den
lefnadsregeln, att »hvar och en är sig sjelf närmast». Om staten
åtager sig att agera försyn, om den, som Bastiat säger, lofvar skaffa
med-borgame »rikedom, arbete, penninglån med anstånd, upplysning, tro
och sedlighet», så undergräfver han någonting, som är vida mägtigare
i det goda, än den formellt mest obegränsade statsallmagt, nämligen
den enskildes känsla af ansvar för det hela och för — sig sjelf. Denna
känsla, rätt närd och utvecklad samt fri att pröfva sin styrka i
sjelf-styrelsens böjliga former, är outtömlig på ressurser, medan man
der-imot står der, redlös och handfallen, så snart någonting kommer i
olag i statsstyrelsens invecklade mekanism. Erfarenheten talar högt
härom, den uttalar sig för det engelska samhällsskicket med dess
lokala sjelfstyrelse och dess allmänna folkliga intresse för offentliga
angelägenheter, men imot det franska, der den individuella och
kommunala hjelplösheten har staten till sin försyn. Ja, denna erfarenhet
säger oss att det kan hända att ett folk, som ej uppfostras till med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
