Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tidstecken i den nyaste statsvetenskapliga litteraturen. Af A. Hedin. Revue de droit international et de législation comparée, publiée par T.-M.-C. Asser, G. Rolin-Jaequemyns, J. Westlake, avec la collaboration de plusieurs jurisconsultes et hommes d’état. (Gand 1869). — Maurice Block, L’Europe politique et sociale. (Paris 1869). — Fr. Xav. Neumann, Die civilisation und der wirthschaftliche fortschritt. (Wien 1869). — E. Laboulaye, Smärre skrifter i politiska och sociala ämnen. Öfversättning. Häft. 1. (Sthm 1869). — F. von Holtzendorff, Die principien der politik. (Berlin 1869). — F. Bajer, Hvilket forhold imellem stat, kirke og skole fremmer bedst sand frihed, tro og oplysning i folket? Bidrag til svar. (Kjöbenhavn 1868). — J. Frohschammer, Das recht der eigenen überzeugung. (Leipzig 1869). — Populära anteckningar i allmän statsrätt af en folkets vän. Häft. 1. (Sthm 1868). — C. G. Holck, Den danske statsforfatningsret. (Kjöbenhavn 1869). — C. V. Nyholm, Grundtræk af Danmarks statsforfatning og statsforvaltning. (Kjöbenhavn 1869). — Orla Lehmann, Den islandske forfatningssag i landsthinget 1868—1869. (Kjöbenhavn 1869).— J. C. Bluntschli, Geschichte des allgemeinen staatsrechts und der politik. Seit dem sechzenten jahrhundert bis zur gegenwart. (München 1867).— V. Bolin, Europas statslif och filosofiens politiska läror. Den nyare historiens hufvudepoker betraktade ur filosofisk synpunkt. Häft. 1—3. (Helsingfors 1868—1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en interpellation8forliandling i danska riksdagen ej längesedan visade —
förhåller det sig ej så litet annorlunda i Baiern, der den af
författningen stadgade »fullkomliga samvetsfrihet» framträder i sin rätta
dager, först när man erinrar sig tvänne tillägg, af hvilka det ena säger,
att vanlig husandakt ej må förvägras någon af hvilken religion det
vara må, och det andra, att religionsförändring ej har någon inflytelse
å de allmänna statsborgerliga rättigheterna, »undantagandes vid
öfver-gång till ett religionsparti, åt hvilket blott en begränsad delaktighet i
medborgarrätten är beviljad»! Den danske förf. har sålunda ej haft
anledning att taga ordet till försvar för sina från flertalet
dissentie-rande landsmäns medborgerliga likställighet, eftersom denna är af
lagen stadgad och af den allmänna meningen så fullständigt erkänd,
att ej ens från majoritetskyrkans ortodoxa presterskap någon
invändning derimot göres gällande. Men likväl upprätthålles ännu i
Danmark en med full religionsfrihet oförenlig grundsats: staten har
nämligen tagit under sina vingars skugga en majoritetskyrka, i det att
grundlagens § 3 förklarar, att »den evangelisk-lutherske Kirke er den
danske Folkekirke og understöttes som saadan af Staten», hvarimot
grundlagen visserligen också uttryckligt fritager enhvar från utgörande
af bidrag till någon annan kult, än den han sjelf tillhör (§ 77 i den
genomsedda grundlagen). En statskyrka i svensk mening, omgärdad
med grundlags- och andra bestämmelser, som betydligt kringskära
dis-sentemes medborgerliga rättigheter, finns sålunda visst icke i Danmark,
liksom f. ö. ej heller i samma omfång, som i Sverige, i något annat
civi-liseradt land. Men så djupt har dock i Danmark friheten genomträngt
det allmänna föreställningssättet, att den| rest af statskyrkoväsende,
som statsunderstödet åt majoritetskyrkan innebär, der kännes såsom en
kränkning af en stor princip och ett just för kyrkan sjelf och de
intressen, hon skall vårda, förderfligt privilegium O*
f) För jemförelses skall torde det ej vara ar vägen, att påminna om motsvarande
förhållanden i Frankrike. Sedan 1787 ett toleransedikt till protestanternes förmån
utfärdats, proklamerade revolutionen fall religionsfrihet. Napoleous konkordat med påfven
tillerkänner katolicismen, såsom la religion de la grande majorité de la nation frangaise, en
statskyrkas rättigheter, men samtidigt försäkrades lutherska och reformerta konfessionerna,
genom Article» organique» de» culte» pr otestan», om statsskydd och statsunderstöd, hvarefter
äfven den judiska kyrkan, hvars medlemmar ander revolutionen erhållit fulla medborgerliga
rättigheter, ordnades genom en följd af åtgärder 1806—1808. Visserligen kom med
restaurationen, äfren på detta område, en reaktion: 1814 års oktrojerade karta, på samma
gång hon lofvade religionsfrihet, förklarade katolioismen för la religion de Vitalt, men detta
utbyttes i 1830 års karta mot ett omnämnande af det faktum, att katolicismen är la
religion professie par la majorité de» Pranqai». I sjelfva verket bestå f. n. i Frankrike
(AJ-gérien ’ medräknadt) fem statskyrkor eller cuUe» reconntu: den katolska, lutherska,
reformerta, israelitiska, muhammedanska, allesamman inskrifha i statsbudgeten. Att imellertid
majoritetskyrkan gynna» framför de andra, så väl i kraft af lagstadganden som genom
administrativt godtycke, är onekligt: M. Block anför (s. 150) några exempel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
