Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tidstecken i den nyaste statsvetenskapliga litteraturen. Af A. Hedin. Revue de droit international et de législation comparée, publiée par T.-M.-C. Asser, G. Rolin-Jaequemyns, J. Westlake, avec la collaboration de plusieurs jurisconsultes et hommes d’état. (Gand 1869). — Maurice Block, L’Europe politique et sociale. (Paris 1869). — Fr. Xav. Neumann, Die civilisation und der wirthschaftliche fortschritt. (Wien 1869). — E. Laboulaye, Smärre skrifter i politiska och sociala ämnen. Öfversättning. Häft. 1. (Sthm 1869). — F. von Holtzendorff, Die principien der politik. (Berlin 1869). — F. Bajer, Hvilket forhold imellem stat, kirke og skole fremmer bedst sand frihed, tro og oplysning i folket? Bidrag til svar. (Kjöbenhavn 1868). — J. Frohschammer, Das recht der eigenen überzeugung. (Leipzig 1869). — Populära anteckningar i allmän statsrätt af en folkets vän. Häft. 1. (Sthm 1868). — C. G. Holck, Den danske statsforfatningsret. (Kjöbenhavn 1869). — C. V. Nyholm, Grundtræk af Danmarks statsforfatning og statsforvaltning. (Kjöbenhavn 1869). — Orla Lehmann, Den islandske forfatningssag i landsthinget 1868—1869. (Kjöbenhavn 1869).— J. C. Bluntschli, Geschichte des allgemeinen staatsrechts und der politik. Seit dem sechzenten jahrhundert bis zur gegenwart. (München 1867).— V. Bolin, Europas statslif och filosofiens politiska läror. Den nyare historiens hufvudepoker betraktade ur filosofisk synpunkt. Häft. 1—3. (Helsingfors 1868—1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna qvarlefva af statskyrkan angriper hr Bajer i sin väl
genomtänkta och sorgfälligt utarbetade afhandling om förhållandet mellan
stat, kyrka och skola. Staten sviker sitt eget ändamål, rättens
hand-hafvande, om han understödjer ett trossamfund. »Hvarje tro bör vara
subjektivt sann, men allmängiltigt sann kan den ej vara. Ditt ja är
lika godt som mitt nej. Men detta förhållande gäller ej blott imellan
oss två inbördes, utan ock mellan oss två och en troende jude, en
troende turk, en troende hedning (ja, det gifves verkligen annan tro i
verlden, än den kristna) eller mellan dessa inbördes. Väl gifvas
men-niskor, som icke tro, men de vidkomma oss ej, ty för dem kan ej
vara fråga om kyrka. Så snart derimot någon på allvar säger: jag
tror, så kan jag ej, utan att kränka rättvisa och billighet, akta hans
tro ringare än min i mitt yttre förhållande till honom. Men än
mindre skall staten, den allmänna rättvisans handhafvare, akta det
ena samfundets tro ringare än det andras, — och staten skall blott
ha med yttre förhållanden att göra. Ett trossamfunds storlek kan
härvid lika litet göra något till saken, som rikedom, kunskaper, börd
o. d. kunna ega andra företräden, än de som följa af dessa
förhållandens egen natur. Den der ej vill medgifva detta, nödgas följdriktigt
att finna sig både i penningvälde, embetsvälde, adelsvälde och alla
andra onaturliga statsordningar, som den famlande menniskoklokheten
under tidernas lopp skapat, ofta genom att öfvergå från en till en
annan ytterlighet. Derför är det ej annat, än hvad inan kunde vänta,
när vår samtid nu visar sig böjd att från envälde tvärt gå öfver till
flertalsvälde. Ty »flertalskyrkan» vore det rätta namnet för, hvad man
i Danmark kallar, »folkkyrkan.» Den sanna folkkyrkan skulle rymma
alla folkets trossamfund, stora eller små, alla sanna troende utan
hänsyn till olikheten i deras tro; och af den skulle ingen del, ingen gren,
taga statsunderstöd, derest vi kunde uppnå sannt folkvälde (som är
motsatt flertalsvälde)». Som man häraf kan sluta, yrkar förf. kraftigt
fri kyrka, ej tuktad och reglementerad af den »bekännelselösa»
statsmagten, i fri stat. I samma riktning önskar han en slutlig uppgörelse
mellan skolan och kyrkan: ingen konfessionel religionsundervisning i
skolan, den måste förbehållas åt kyrkan allena, d. ä. åt presterskapet
och hemmet. Sådan är ock den tyske skriftställares mening, till
hvilken vi nu öfvergå. »Vår tids skola tillhör staten, icke kyrkan. Sitt
ändamål främjar staten numera hufvudsakligen genom den bästa
möjliga utveckling af folkets andliga förmögenheter. Kyrkan derimot, för
hvilken tron på och lydnaden mot positiva guddomliga bud och
kyrkliga anordningar är hufvudsak, har ej behof af någon särskild
utbildning af menniskans intellektuella krafter: tvärtom, ju mindre
förståndet utvecklas, ju mindre menniskan ledes till sjelfständigt tänkande,
dess större äro benägenheten och behofvet att tro> dess lättare vinnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
