Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tidstecken i den nyaste statsvetenskapliga litteraturen. Af A. Hedin. Revue de droit international et de législation comparée, publiée par T.-M.-C. Asser, G. Rolin-Jaequemyns, J. Westlake, avec la collaboration de plusieurs jurisconsultes et hommes d’état. (Gand 1869). — Maurice Block, L’Europe politique et sociale. (Paris 1869). — Fr. Xav. Neumann, Die civilisation und der wirthschaftliche fortschritt. (Wien 1869). — E. Laboulaye, Smärre skrifter i politiska och sociala ämnen. Öfversättning. Häft. 1. (Sthm 1869). — F. von Holtzendorff, Die principien der politik. (Berlin 1869). — F. Bajer, Hvilket forhold imellem stat, kirke og skole fremmer bedst sand frihed, tro og oplysning i folket? Bidrag til svar. (Kjöbenhavn 1868). — J. Frohschammer, Das recht der eigenen überzeugung. (Leipzig 1869). — Populära anteckningar i allmän statsrätt af en folkets vän. Häft. 1. (Sthm 1868). — C. G. Holck, Den danske statsforfatningsret. (Kjöbenhavn 1869). — C. V. Nyholm, Grundtræk af Danmarks statsforfatning og statsforvaltning. (Kjöbenhavn 1869). — Orla Lehmann, Den islandske forfatningssag i landsthinget 1868—1869. (Kjöbenhavn 1869).— J. C. Bluntschli, Geschichte des allgemeinen staatsrechts und der politik. Seit dem sechzenten jahrhundert bis zur gegenwart. (München 1867).— V. Bolin, Europas statslif och filosofiens politiska läror. Den nyare historiens hufvudepoker betraktade ur filosofisk synpunkt. Häft. 1—3. (Helsingfors 1868—1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har en underordnad betydelse, jemfördt med dessa angloamerikanska
stridsskrifter. Ja, man kunde väl väga det påstäendet, att i den
allmänna statsrättens historia äfven en Siey£s just icke förtjenar sin
plats bättre, än »Sjelfständighetsförklaringens» författare Thomas Jef-
FEB80N.
Um hr V. Bolins påbörjade framställning af Europas statslif och
filosofiens politiska läror är ännu för tidigt att fålla ett allmänt
omdöme. Att det stödjer sig på samvetsgrant studium, är lika tydligt,
som det är visst att de redan utkomna häftena fylla ej oväsentliga
luckor hos Bluntschli. En och annan oklarhet i stilen kunde man
önska bort, och likaså, utom några allt för starka germanismer, en
finländsk dialektbrytning, hvilken ej är lika behaglig i skrift- som i
talspråket. Af det hittills utgifna tro vi oss imellertid kunna sluta
att arbetet, en gång färdigt, skall erbjuda bildade läsare i allmänhet
en god inledning till den allmänna statsrätten och politiken, hvarför
vi med stort interesse motse dess fortsättning, så mycket mer som det
får räknas till vårt språks litteratur, hvilken ej har mycket i detta
ämne att uppvisa, vare «ig i original eller öfversättning. Herrens i
sitt slag utmärkta afhandling »om de politiska teoriernas uppkomst,
utbildande och praktiska inflytande, samt om monarkiska principens
upprätthållande uti det nyare Europa», utgifven i öfversättning 1826,
har länge varit ur bokhandeln utgången, ehuru den alltför väl kunnat
förtjena en ny upplaga. Naturligtvis saknar man f. ö. der hela vårt
århundrades rika arbete på detta fält. Mattess för tjugufem år sedan
på svenska utgifna, bekanta verk öfver »de tre sista århundradenas
sedliga och politiska läror» stadnar vid 1830, och W. Hesold’s »De
vigtigaste nyare lärorna i statsrätten» (1868), ehuru ej utan förtjenst,
är allt för ofullständig, börjande med Montesquieu och slutande med
Hegel.
Men om nu den politiska litteraturen i våra dagar mer och mer
tillmötesgår ett populärt behof, som hela samhällsutvecklingens
riktning medför, hur ställer sig då skolundervisningen till detta behof?
Hon erkänner det ej, hon sätter derimot ett segt passivt motstånd.
Ingenting kan vara mera betecknande för den institutionernas egen
inneboende konservatism, som mer, än man kanske vanligen tror,
återverkar - på personerna, genom hvilka de förre verka, att i en tid, då
interesset för skolans angelägenheter alltjemnt växer, och då dessa af
skolans egna män oaflåtligt å möten diskuteras, sjelfva principerna
för skolundervisningen, hennes mål och deraf beroende innehåll, ej få
något rum bredvid de pedagogiska detaljerna. Och likväl torde detta
vara kärnpunkten af nutidens »skolfråga», så i Norden som annorstädes.
Om det är sannt, att den menskliga kulturen befinner sig i oupphörlig
rörelse, för nytt innehåll skapande nya former, är det ej då en tem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
