Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut i en stingande spets. Denna bok samlar till enhet ett helt
århundrades tåliga, grundliga, mot ett gemensamt mål riktade undersökninr
gar. Polemiken, som ofta föres med en sällsynt öfverlägsenhet, vänder
sig * ej mot kristendomen, utan mot teologiens läxor. Intet exegetiskt
hårklyfveri undgår hans skarpt spejande öga; ingen af
kommentatorernas många dårskaper undslipper sin tillrättavisning. Med orubbligt
lugn upptar han till besvarande alla motståndarnes inkast: den i
själatåget liggande ortodoxien får sina mest absurda drömmerier vederlagda
enligt alla konstens reglor. Ehuru den genialiske och uppfinningsrike
skriftställaren någon gång missbrukar den »mytiska metod», som genom
honom fått sin ryktbarhet, minskar detta dock ej giltigheten af det
allmänna slutomdöme, han faller. Hvad han verkligen ådagalagdt är
att anmärkningsvärda, handgripliga, genomgående motsägelser
förefinnas mellan de bibliska skrifter, hvilka man dittills betraktadt såsom
gudaingifna och ofelbara. Härigenom har Strauss riktat ett afgörande
slag mot den teologiska dogmatismen, — och om man än kan uppvisa
åtskilliga felaktigheter i hans arbete, så har det dock för alla tider
väckt till lif ett okufligt tvifvel och står qvar såsom en oafvislig
protest mot ortodoxiens grundlösa antaganden. Hvem djerfves väl hädan*?
efter bygga sin religiösa tro, sedeläran, folkens undervisning, på ovissa,
klent bestyrkta fakta? Här är det blödande, dödliga såret, som ingen
hittills förmått läka, och som skall göra, att namnet Strauss injagar
fasa hos den siste ortodoxen ej mindre än hos våra dagars rättrogne.
Imellertid kunde vetenskapen ej blifva stående vid. denna »Jesu
lefnad», Om än vissa delar af Strauss’ arbete måste anses såsom
ove-derläggliga, så har han dock, under bemödandet att visa huru de
ny-testamentliga skrifterna vittna imot hvarandra, gått alltför långt i sin
ifver att upplösa och synes stundom rent af hungra efter negationer,
I sin nya bearbetning af Jesu lefnad har han fruktlöst försökt afkläda
sig den gamla menniskan; man återfinner der, jemte nya förtjenstfulla
undersökningar, nästan alla det äldre arbetets brister. — Det var den
till ensidighet drifna mytiska metoden, som småningom aflägsnat Strauss
från det sannt historiska betraktelsesättet. Baur återvände till det
derigenom, att han egnade sin uppmärksamhet åt den kristna lärans
inre utveckling. Hos hvarje nytestamentlig författare upptäcker han
en viss i hans skrifter förherrskande dogmatisk »tendens»; han ledes
sålunda att besknfva de kristna idéernas historia och skildrar
åskådligt för oss de strider, som utkämpades inom den urkristna
församlingen under de båda fientliga härförames Petri och Pauli banér. Genom
Baurs och Tiibingerskolans uppträdande har nytt lif blifvit ingjutet i
den första kristna kyrkans historia. Man har ej längre framför sig
ortodoxiens orörliga, klumpigt tillyxade figurer: dessa stela, liflösa
helgonatyper, dessa vaxbilder, hos hvilka ej flyter någon de menskliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
