Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga skråväsendets förespråkare, — insen J då ej, att detta nya- lif,
öfver hvilket J bryten stafven, är med tusende rottrådar fastadt uti
’ de kristna idéernas jordmån? J ställen Eder okunnige om de tvenne
stora upptäckter, genom hvilka vår tids vetenskap åvägabragt en
revolution i den allmänna uppfattningen af kristendomen, ty genom den
ena af dessa upptäckter — den, att Jesus, såsom sann menniska, varit
underkastad en mensklig utveckling — skakas Eder dogmbyggnad i
sin grundval, under det att den andra: — Jesus ville en samhällets
utveckling till allas frihet och jemlikhet — stämplar Edert
hierarkiska kyrkosystem såsom ett antikristligt! Men fåfängt söken J
åter-upplifva de tider, då jesuiten ledde händelsernas gång från biktstolen,
då »kyrkan» var allt, församlingen intet! »Vårt århundrades framtid
tillhör — alla erkänna det — demokratien. Men — hvartåt syftar
demokratiens utveckling i de katolska länderna, till och med i Irland,
i Spanien? Uppenbarligen till utrotandet af den for vår tid så
förhatliga teokratiska religionen. På samma gång demokratien gör sig en
ära af att räkna Jesus till sina föregångare, stöter hon allt kraftigare
ifrån sig, såsom sin farligaste fiende, prest-tyranniet, den kyrkliga
absolutismen. Hela det moderna samhällslifvets mångsidiga och rikt
fruktbärande utveckling har lösgjort sig från den gamla utlefvade
kyrkan, som alltjemnt står qvar på samma fläck, orörligt stirrande p&
sina ultramontana dogmer. Inom hennes egna landamären gör
vidskepelsen allt större framsteg, under det att lärdomen urartat till
skolastiska, rabbinska spetsfundigheter. Men en dylik religion, som
icke står att förlika med samtidens vetenskapliga, politiska och sociala
framåtskridande, gör sig sjelf omöjlig och måste, sedan hon mistat
sitt inflytande på de bildade klasserna, öfvergå till ett slags
»bond-religion», for att omsider, då äfven massorna vända sig ifrån henne,
dö bort, såsom den romerska paganismen. Pius IX:s regering kan
betecknas såsom den tidpunkt, från hvilken katolicismen brådstörtadt
ilar mot sitt förfall.»
Redan förut en gång har den man, som här torer reformatorns
djerfva språk, sökt utförligt ådagalägga frändskapen mellan den
moderna demokratien och kristendomen. Han anslöt sig dervid närmast
till det åskådningssätt, som före honom framstälts af en annan
tänkare, Bordas- Demoulin (död 1859), »den kristlige filosofen», Huets
lärare, högt uppburen af sina talrika lärjungar på grund af sitt djupa
inblickande i det religiösa lifvets väsende. Sina egna och sin mästares
, åsigter sammanfattade Huet i en skrift, som på sin tid väckte icke
obetydligt uppseende: Le regne social du christianisme (Paris 1853).
Den kristendom, hvars »sociala» mission Huet i detta arbete
förkunnade, var katolicismen. Han trodde nämligen vid denna tid ännu på
möjligheten af »ett slags kompromiss mellan ortodoxien och det fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
