Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtjenster. Flera af dessa återfinnas hos andra forskare af samma
riktning; särskildt har bibelvetenskapen, redan temligen länge före
Huets uppträdande, insett, att nyckeln till nya testamentets lära om
Kristus är funnen, när man lyckats uttömmande besvara frågan:
är, enligt den bibliska föreställningen, Messias en mensklig eller
öfvermensklig personlighet? Hvad åter beträffar den för Huet mera
egendomliga åsigten, att Jesus, just i sin egenskap af Messias,
skulle åsyftat ej blott en mensklighetens religiösa pånyttfödelse,
utan lika mycket en politisk och social reform af det bestående
samhällsskicket, så torde detta yrkande, i den nog djerfva
utsträckning det hos förf. förekommer, böra få gälla endast med
betydliga inskränkningar. Äfven om det ur viss synpunkt, i betraktande
af kristendomens allmänna anda, som otvifvelaktigt inrymmer den
vidsträcktaste befogenhet åt jemlikhetens och sjelfstyrelsens
grundsatser, låter säga sig, att Jesus var »den moderna demokratiens
stamfader», är det dock å andra sidan ett faktum, att intet af
hans tal, sådane de i urkunderna föreligga, är af egentligt rättsligt
eller politiskt innehåll. Han yttrade sig ofta och utförligt om
sedelärans kärna och de särskilda pligtema, men han lemnade inga
föreskrifter angående statens ledning eller rättsvården öfverhufvud. Vi
sluta deraf, att han med afsigt undvek att ingripa i den verldsliga
lagstiftningens angelägenheter, för att med desto större eftertryck odeladt
egna sig åt renandet af menniskomas inre lif, af viljan och
sinnesförfattningen. Dessutom — om Jesus verkligen burit inom sig de
revolutionära syften, Huet synes böjd att tillägga honom, skulle, enligt
all historisk sannolikhet, händelsernas utgång blifvit en helt annam
Den romerske ståthållaren skulle svårligen lugnt afvaktat stunden, då
sanhedrin i fanatiskt hat släpade Jesus inför hans domstol; sjelf skulle
han tagit första steget för att straffa den förvägne, som vågat drömma
om att åter upprätta Davids thron. Och detta judiska folk, som nu
villigt öfverlemnade honom i bödlames händer, skulle, om han
framställt sig som befriare i verldslig mening, rest sig som en man, för att
till hans försvar gå i döden. De tvenne utsagorna af Jesus: »mitt
rike är icke af denna verlden», och »gifven kejsaren hvad kejsaren
tillhörer» etc. skola alltid kunna anföras såsom motbevis ifråga om
hans förmenta plan att grundlägga ett jordiskt Messias-rike. Huet
har visserligen ej alldeles förbisett dessa skriftställen, men alltför lätt
halkat öfver dem, vid bemödandet att sammanknyta Jesu messianska
kall med »1789 års grundsatser».
Men oaktadt de ensidigheter och öfverdrifter, från hvilka förf. ej
kan helt och hållet frikännas, är dock hans bok, med dess fel och
förtjenster, i mer än ett hänseende hvad man plägar förstå med ett
»representativt» arbete. Ty dessa idéer om ett inre sammanhang mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
